Aftonbladet – 30 januari 1850, sida 3

:2—-———-X — — mh —— — — Sn Man föreställe sig, om man kan, riksrådinnans och hennes båda döttrars oerhörda förargelse vid allt detta. De, som hade gjort sig så säkra förhoppningar att få fästa grefve Alexander med oslitliga band — hur hade de icke missräknat sig! — Och att se den af dem föraktade och plågade flickan nu såsom hans tillbedda brud upptagen vid hofvet, firad och beundrad af alla, samt af de kungliga öfverhopad med ständiga nådebevis, allt detta var för deras myckna elakhet ett hårdare straff, än deras värsta fiende skulle kunnat uttänka,. Brölloppet firades på hofvet, hvarvid kung Gustaf sjelf, i egen hög person, föreställde brudens fader. Drottningen hade haft den nåden att med egen hand påsätta henne kronan. Kort förut hadexdet lyckats kungen att, hemma hos grefvinnan Umanoff, tillvägabringa en formlig försoning mellan henne och riksrådet Rosenbjelke. Allt var således på goda fötter: Men skrämslen för den för handen varande upptäckten af det brott han så länge lyckats dölja, samt fruktan för den olycka han då ansåg oundviklig, hade till den grad skakat riksrådet, att han från den tiden aldrig hade en helsodag, En knapp månad efter Claras bröllopp lades han! verkligen ned på sjuksängen, hvarifrån han aldrig mera uppsteg. Clara skötte honom med yttersta ömhet. Utan att bry sig om riksrådinnans och fröknarnas både sneda blickar och förargliga ord, Vår hon beständigt vid hans plågoläger och snart kände han aldrig mer nigon ro eller lisa, om han icke för sina ögon sig den hulda, i hemlighet så högt älskade dottrer, i Evars sköte