Aftonbladet – 30 januari 1850, sida 3

son vågar framträda och bestyrka den; medan hennes: far .. Ol... jag kan bli förtviflad! Paroxysmen af grefvinnans förtviflan var dock icke värre, än att den älskvärde sonen snart lyckades stilla den. Trogen hvad hon en gång yttrat kunde Clara omöjligen förmås att följa Alexander in till hans mor, för att mottaga hennes välsignelse till deras blifvande förening, förrän han i hennes händer lemnade de vigtiga papperen, som han tiggde sig till af modren och som Clara genast kastade i den flammande spiselbrasan. Besynnerligt nog höjde denna envishet henne snarare än den nedsatte henne i grefvinnans ögon; ty den stolta frun tydde det så, som skulle den unga flickan dock icke vara så angelägen om att: blifva Alexanders maka, som hon, grefvinnan, i början hade trott. , Genom den högljudda beundran för utmärkt skönhet och ovanliga talanger, som Clara skördade, öfverallt der hon visade sig, fann grefvinnan sig, förr än hon sjelf anat, försonad med det ödet att få henne till sonhustru. Hon beböfde-ej heller upplefva den förödmjukelsen att höra någon yttra ringaste tvifvel om den unga flickans adliga börd; ty knappast hade konung Gustaf, som genast erhöll underrättelse om Claras förlofning med Alexander, yttrat sin störa glädje deröfver, förrän han i samma andetag yttrade sin önskan att hon, så fort ske kunde, skulle presenteras på hofve!, hvarvid Hans Majestät öfverhopade henne med så mycken kunglig nåd tt en hvar, som ville stå väl hos honom, icke kunde annat än täfla om att visa den unga fröken all, tänkbar uppmärksamhet.