Aftonbladet – 30 januari 1850, sida 3

rdr öfverskjuter den bevillning år 4847 erlades. Oberäknadt det å fabrikationen vid Motala mekaniska verkstad anmälda värdebelopp, 425,693 rdr, bafva fabriksoch manufäkturtillverkningarnes sammanlagde värde år 1848 Utgjort 20,920,869 rdr, eåler 1,372,560 rdr öfver Väfdet år 4847. (Slutet följer) (Insändt.) Och Jofurssonen Gorgohufvut höll Mot det förvända, det besatta nitet, Men ack, det skedde då, som nu, för litet. -—T Uti Krigsvetenskaps-Akademiens Tidskrift af d. 492 December 41849 ser man en artikel, hvartill en not blifvit bifogad, deraf början lyder: ehuru jag visst icke gillar. duellen, så är den likväl ett oundvikligt ondt, så länge icke hedersdomstolar etc. Af Duellsplakatet och Krigsartiklarne hafva vi funnit duellen förbjuden, vi hafva således ansett den obehöflig, men af detta jag i den nämnda noten skola vi öfvertygas om dess oundviklighet under närvarande förhållande. Hvem kan denne vara, hvars auktoritet här till en början sättes emot Konungarne Gustaf Adolf den Store och Carl den elfte? Läser man artikeln till slut finner man densamma vara undertecknad: Fredrik Wahlfelt, ett namn, som måbända återfinnes i vissa protokoller som handla om en viss stor kalabalik på Malmens källare för några år sedan. Man vill nu ej uppfriska minnet af denna sak, helst den kanske kunde ses på två sidor; men eget är, att just igenfinna en af de personer, som deri voro invecklade, försvara duellens oundviklighet, och påstå att densamma bidragit att upprätthålla militäranda och kamratskap samt den gamla ridderligheten — vi förstå detta ord i dess ädlaste bemärkelse — hvilken alltmer och mer börjar försvinna från den om sin ära fordom så känsliga svenska nationen. — Gustaf II Adolf och Hr Wahlfelt äro här af olika tanke; den förre förbjöd duellen, för att upprätthål!a militäranda inom sin armå, den sednare anser just duellen vara medlet, hvarigenom dezxna anda och allt godt inom krigsmakten bevaras. En för duellanter passande hedersdomstol upprättades en gång af Gustaf Adolf, den bestod af en stupstock, en skarprättare och en officer, som för de hetlefrade generalerna H. Wrangel och A. Toll förkunnade konungens misshag med deras förehafvande jemte hans oåterkalleliga vilja att den efterlefvande skulle dö för bilan. Deras duell slutade med bjertlig omfamning. Till all lycka för den store konungens afsigt att upprätthålla sina påbud, begrepo desse herrar den gamla ridderligheten i dess ädlaste bemärkelse, icke så som Fredrik Wahlfelt. Cervantes har redan segrande och med den bildade verldens bitall bestraffat allt, som genom duellen i den gamla ridderligheten upprätthölls, hvarföre vi icke ämna förspilla ett ord om den saken; vi endast hänvisa till hans odödliga historia om den oförliknelige riddaren med Mambrinos hjelm. Vid lediga stunder kunde denna historia vara en spege!, lika god som någon annan för riddarens ännu spökande själafränder. För komiska naturer kan man ju gerna rekommendera en komisk författare. Det förundrar oss ingalunda att höra en ung man, som Hr Fredrik Washlfelt, hvilken ofvat hand och fot här i verlden mer än han kan hafva haft tillfälle att tänka öfver grundsatserna för lagstiftningen, det förundrar oss ej, säga vi, att höra honom härleda uppehåilelsen af militäranda, kamratskap och ridderlighet, tagen i dess ädlaste bemärkelse, från dueller; men nog har det förundrat oss att läsa denna hans stora upptäckt uti Krigsvetenskapsakademiens Tidskrift, utan den ringaste anmärkning — sådant vankas eljest der ganska ofta. Delar således Akademiens Sekreterare denna åsigt? Man har vanligen ansett duellen såsom en lemning från fordna barbariska tider, och bemödat sig om att så djupt som möjligt begrafva detta spöke af hedendom, hvilket : alltmer och mer bleknat bort för den christendom, som med tiden i det menskliga hjertat inträngt. Det göres oss ej behof af några dödgräfvare, för att gräfva detta spöke upp igen, och aldraminst borde en akademisk tidning blifva experimentalfältet för dylika klåpareförsök. Man har sett att hedersdomstolar blifvit högt lofordade från visst håll, och som Hr W. ansig I duellen vara ourdviklig ända tilldess vi få såIdane, så inrymdes måhända den klassiska mnoten, såsom ens ropandes röst att bereda vägp. Men hvarföre skola vi behöfva särskilda domIstolar, hvilka skola afböja dueller, då desse sednare äro af våra lagar helt och hållet förbjudIna? Jo derföre att yngre och äldre officerare Iböra stå under en faderlig och välvillig uppIsigt, en sådan som för icke länge sedan vakat löfver kapten Z. et Med bildning, humanitet, lefnadsvett, för att -lej säga christendom, förstådd i dess ädlaste I bemärkelse, förekommas och göras dueller allIdeles öfverflödiga efter vår tanke: ty med des Isa egenskaper utrustad kan ingen groft eller Irått förolämpa en annan menniska, denne må Inu bära en uniform eller vara slagen i bojor. Om förolämpningar af sämre menniskor behöfva vi ju icke tala, emedan br Wahlfelt troligen -lsätter sig öfver att duellera med jernbärare elller kypare Den menniska, som utan humanilet inkommer i sällskapslifvet och der förolämpar oss, den likne vi vid åsnan, som spar,Ikade Sokrates, och anse det under vår värdig-Ihet att derföre göra det arma kräket något ns ——t—