Aftonbladet – 30 januari 1850, sida 1

vinnans bröst och hon beslöt att så fort som möjligt, försedd med de vigtiga dokumenterna, begifva sig till Sverge, dit hon visste att den pligtförgätne rest och att, såvida hon funne honom, tvinga honom att erkänna dottren. Ha! nu anar jag det öfriga!s ropade Schröderheim. . ;Här,, återtog kungen, var det icke svårt att få veta, det riksrådet Rosenbjelke förut hetat Liffman och varit legationssekter i Pommern. Till sin stora harm och sorg hade dock grefvinnan hört att han var omgift; men ingalunda kunde hon ana att han blifvit det redan halftannät år före sin första hustrus död. Hennes bestörtning och harm, ja snart sagdt raseri vid denna upptäckt står ej att beskrifva. Jag kan dock föreställa mig den, genmälde Schröderheim, men grefvinnan har redan länge varit i Stockholm. och först nu ... Hon ville gå försigtigt tillvägar, inföll kungen. Till en början byrde hon i Rosenbjelkes hotell. på Blasiiholmen en våning, som händelsevis stod ledig. Oförmärkt spionerade hon då på familjens görande och låtande, och hon hade icke varit länge i huset förrän hon visste, att den unga Clara af riksrådinnan och hennes döttrar behandlades icke allenast med köld, utan med den yttersta hårdhet, ja grymhet; ty man tycktes hafva gjort sig till en lag, att på allt upptänkligt sätt plåga den arma flickan. Beskrifningen härom, som jag har af grefvinnans egen mun, kan just locka tårar ur ögonen. Kanske hade hon väl ändå icke velat göra sin f. d. svåger så totalt olycklig, utan sått mera skonsamt tillväga, om hon icke funnit honom så ovärdigt underdånig sin elaka fru, alt han icke ens vågade öppna munnen till försvar för Clara, som han dock bevisligen håller af och unnar allt godt. Icke underligt,, yttrade Schröderheim, ty Rosenbjelke är till sin karakter en from och