Aftonbladet – 29 januari 1850, sida 3

BLANDADE ÄVINEN: LES EXTREMES SE TOUCHENT. Jag häromdagen såg en lien pilt Som fångat sig en fluga, hvilkens fot Han band med vax vid ändan af ett hårstrå, Hvars andra ända han vid bordet fåstat. Med lätthet flugan svängde sig rundt om, Men cirkeln kunde bon dock ej förstora. Då denna syn jag såg, mitt bjerta tänkte: Den store Corsikanerp, — äfven ban — Var fjettrad såsom ett af dessa smådjur, Fast kedjan, hvilken band hans jettefot, Ver hbalfva radien af jordens cirkel. Han trodde sig ha makten att med våld Sin cirkel vidga — och han röck på kedjan. Han föll. Då rusade hans Öde opp — Som suttit, undandoldt, i medelpunkten Och med sin jernhand hållit uti kedjan — Och satte på hans bröst sin tunga fot. INGIFVELSEN. En konstnär i det fordna Greklands dagar, På allmän plats, i folkförsamlingen, Ställt upp sitt verk, en bild af gud Apollo. Man kom, man trängdes, man betraktade: En del förstummages, med hand på bjertat, En del gaf luft i ord åt sin förtjusning, Och tusen munnar sade: hvilket under! Hur kom den bilden, konstnär! i din själ? Men han, betagen af en lika känsla, Och lyftande med tacksam vördnad ögat Upp till den gud, han sjelf med dödlig hand Ur stenen bildat, svarade och sade: Det är ett under ock för mig, o landsmän ! Det gudomliga hos dig Sjelf du ej, o konstnär! danar: Guden, såsom fromt du anar, Sjelf i blocket formar sig. Ty när bilden färdig står Med de gudalika dragen, Står du sjelf af undran slagen, Ej ditt eget verk förstår. Säger: hur just dessa drag Bilda hvad till skönt sig enar, Måla just den själ jag menar, Det begriper icke jag. VID HÅGA. Se. denna hög, som i sitt skötes ro Ett ädelt stoft och gråa minnen gömmer. Den gamla kungens ben dess djup bebo, Han sjelf i Walhall Odinsbägarn tömmer. Hvad denna utsigt, vexlande och fin, Och ensamöetens frid min själ behaga! Här stryka vindarne med brus förbi, Och moln på moln uppunder himlen draga. Uti naturen ingen hyila tår; Allt rör sig Trarmåt, löser sig och rinner, Allt mot sitt mål med rastlös ifver går Och i förgänglighetens djup försvinner. Jag känner, hur mitt eget väsen förs, En gungad spån, på denna flodens vågor; Uti mitt bröst en dödens kansla rörs, Som svarar nej på alla hoppets frågor. På alla? Nej! Af ändlighetens bud En stofuri andes högra lag ej kränkes: Mitt väsens medelpurkt — som är i Gud — Af denna flods förböjningsvåg ej dränkes. Sylvester. —L— MALMÖN I BOHUS LAN. (Sv. EK. L.) Malmön kallas en större, i många afseende högst märkvärdig ö, belägen utanför Sotenäs härad i Bohuslän. På södra ändan af densamma ligger det utmärkta stenbrottet af granitgneis, från. hvilket man ej blott, under en följd af år, hemtat sten till fäst