Aftonbladet – 29 januari 1850, sida 1

EN ANNAN CKNDRILLONS Berättelse från Gusvw . :s tidehvarf. Clara skyndade sig ut ur rummet, ty hor hoppades att de trenne ädla damernas vrede skulle stilla sig, så fort de förlorade sitt föremål! ur sigte. I den vägen hade hon dock bedragit sig, ty en oräknelig mängd af icke just de vackraste epiteter flödade från de hannande munnarna, ehuru Clara nu mera var nog lycklig att icke höra dem. Inkommen i sin ensliga kammare, föll hon i en häftig, nästan konvulsivisk gråt, dels af smärta öfver sin olyckliga, öfvergifna belägenhet, dels af billig harm öfver att i en domestiks närvaro blifva så skymfligt behandlad. Emellertid räckte denna sorgens paroxysm icke , hälften så länge, som den vid ett annat tillfä le skulle hafva gjort. För denna gång hade Clara så mycket som skingrade hennes tankar ... minnet af maskeraden med sitt brokiga hvimmel, denna för henne så nya, så underbara verld, der hon uppträdt, och hvars bilder i ett oredigt virrvarr föresvälvade henne, så att hon icke ens visste om de voro drömmens eller verklighetens — denne okände, som visat henne så mycken uppmärksamhet, och angående hvilken både gretvinnan och den unga grefven på alla hennes frågor gifvit blott undvikande svar, samt slutligen det samtal hon nyss hört, angående kungen och den enda tyrolskan — allt detta ingaf henne så många och så förunderliga tankar, att hon förgäfves bemödade sig att få en blund i ögonen. Sin sorg och förtret glömde hon ock alldeles. Men hvad blef hennes bestörtning, då, ett par dagar derefter, grefvinnan Umanoff kom ned på ett besök hos riksrådets, och då Clara, såsom vanligt när någon främmande visade sig, erhöll en vink att lemna rummet, den ryska damen med mycken ifver yttrade, fattande den unga flickans arm: ) Se A. B, M 320 och 22.