Aftonbladet – 29 januari 1850, sida 1

på Claras finger, och befalite henne i konungens namn att följa sig. Häremot gällde ingen invändning. VI. Nej, min kära Elis; nej, säger jag. Denna gången advocerar du förgäfves, ty du talar för en uppenbart orättfärdig sak. Nej; brottet måste straffas... ett exempel statueras... Det är alldeles nödvändigt. Det var konung Gustaf HI, som sålunda talade till en bland sina mest gynnade gunstlingar, statssekreteraren herr E:is Schröderheim. Men, allernådigste konungv, inföll denne; jag vågar dock i djupaste underdånighet ;.. .n Tyst, Elis,, afbröt honom kungen, ehuri utan ringaste tecken till vrede. Du hör att din bästn vän, riksrådet Rosenbjelke, har ådrasit sig min onåd, och du anser dig, såsom vän, Pligtig att göra allt, för att från hans hbulvud fvända den hotande åskan. Det är i sin ordning och jag klandrar vig icke derför. Men ag vill blott säga dig, att ditt nit här är förnastadt och att, då du får veta hvarom frågan ir, du lätt skall finna huru icke blott un conungsliga vrede bör drabba den brottshge, utan ock lagens straff bör tillämpas i hela dess tränghetl. Men, min Gud! suckade Schröderheim med ammanknäppta händer och mäkta bestört min, hvad har då den olycklige kunnat göra?s Du skall få veta det, genmälde Gustaf. Såsom jag nyligen hört berättelsen af grefinnan Umaneffs mun, d. v. s i går, då jag eviljade henne en enskild audiens, hvarom on flera gånger anhållit, vill jag meddela den t dig; få se om du sedan kan taga din väns arti. Alltsammans liknar dock temligen en oman, och jag skulle, såvida jag icke med egna gon sett papper, hvilka intyga sanningen deraf, nappast kunna tro, alt sådant kunde tilldraga g i våra dagar. Kungen kastade sig i en soffa, satte sig till itta i hörnet, lade det ena benet i kors öfver et andra och fortfor, med blicken oafvänd