Aftonbladet – 29 januari 1850, sida 1

Blif qvar, älskvärda barn; det är till dig jag egentligen har ärende... ett stort, et maktpåliggande ärende.n Familjens medlemmar, som allesammans voro församlade i förmaket, sågo på hvarandra med stora ögon, som man plär säg, och riksrådinnan började ordentligen att må illa Hon, som hittills varit så säker på att få den Iysande grefve, eller furst Alexander till måg skulle väl nu... Orimligt! En sådan vanvettig tankel! utbrast hon för sig sjelf. eNej grefvinnan Umanoff tänker tubba Clara ifrår oss och taga henne i sitt hus; men det skall då icke ske. Jag tål icke den der flickan; men har hon en gång kommit hit, så lår hon också vara här. Hon kunde eljest blifva helt annorlunda bemött, komma ut i stora verlden och det är onödigt. En hvar vet hur snabbt tanken löper, och vi behöfva således icke ens tillägga att riksrådinnan hade tänkt allt detta vida fortare än som behöfves för att nedskrifva, eller läsa det. Grefvinnan Umanoff njöt, under några sekunder, af de närvarandes alltför synbara förundran, hvarefter hon, åter vänd till Clara, talade sålunda: Hör på, mitt bästa barn, jag vut att du så ofta önskat dig en guvernantplats; jag kan nu glädja dig med, att en sådan står att erhålla, så vida du ännu framhärdar i din önskan att antaga denna på en gång underordnade och ansvarsfulla befattning. Ack, ja! ja! nådiga grefvinna!, svarade Clara utan betänkande och med glädjestrålande ögon. Nej, inföll riksrådet och sprang häftigt upp. Jag är Claras förmyndare, och såsom sådan har jag, och ingen annan, rätt att besluta öfver henne.n Det tyckes väl så, herr riksråd, svarade ;refvinnan ganska fogligt. nEmellertid .. då nu fröken Mentzer sjelf önskar. Fröken Mentzer sjelf, föll riksrådinnan nåsot oartigt den förnäma damen i talet; fröcen Mentzer är långt ifrån hvad man kan