Aftonbladet – 28 januari 1850, sida 3

BLANDADE ÄMNEN. . . Den siste lagmannen i Skara. I Skara Tidning för den 19 Jan. anföres ett tal, som hr lagman Holmertz nyligen hållit vid afslutade sista Lagmanstinget med Skaraborgs län; och hvilket för sin originalitet trotigen af den större allmänheten skall läsas med det nöje, att vi tillåta oss deraf meddela ett utdrag: Respektive invånare af Skaraborgs län! Slutadt är härstädes årets Lagmansting, hvilket vi nu högtidligen aflyst. Det är lagdt till den långa räkningen af hundrade — ja tusenåetals Lagmansting, hvilka blifvit hållne inom Westergöthland: — inom Westergöthland, detta ärans och tapperhetens land, detta fordom sjelfständiga konungarike, på hvars jord vi icke kunna taga ett enda steg utan att påminnas om forntidens märkvärdigaste höngser utan att erinras om förfådrens hjeltemod och bragder. Jag sade, att afslutade Lagmanstinget redan hörer till det förflutna — till de tusend-tals Lagmansting, som inom Westergöthland blifvit hållne. — Ty när vi på häfdernas långa bana vandra tillbaka, finna vi i den mest aflägsna forntid, som vår laghistoria minnes, att Westergöthland företrädesvis bland Götha landskap haft sine egne lagmän, som äfven öfver Nerike och Wermland fordom sträckt sin domvärjo. — Af de nitton äldste efter den gamla Westgötha-lagen uppräknade, hvilkas tid slutar i trettonde seklet, var lagman Lumber den förste. — Han skref denna lag, som af flere häfdateckneare med skäl anses vara — hvad dess jemförelsevis åldriga språk äfven antyder — den äldsta af Sveriges landskapslagar, och han höll lagmansting för Westergöth-lands invånare redan i sjette århundradet. Så hafva Westgötha-lagmännen frän äldsta tider oafbrutet till Westergöthlands folk framburit lagskipningens och rättvisans fridshelsningar — och nu, du tappra och fridsälla folk! helsas du för sista gången af den si ste Westgötha-lagmannen; och något Lagmansting hålles här icke mer; det nyss aflysta är det sista!! Lagmansrätten, denna folkets åldriga domstol — denna äldsta judiciella institution nedlägges — Lumbers tolfhundraåriga stol nedtages ejter några ögonblick för alt aldrig mer uppställas. När jag för åtta år sedan första gången med vördnad och djupa känslor intog denna stol, som genom Konungens nåd blef mig anvisad, såg jag med bekymmer och hopp framför mig det mest vidsträckta fält för min embetsmannaverksa:: het i en af Sveriges största lagsagor — framställde sig för min blick hela vidden och vigten af domarens ansvarsfulla kall. Jag utta!ade då, i min första helsning, de grundsatser, jag såsom domare och christen förut följt och oryggligen ville följa. — Jag svor en helig ed ati tillhöra det folk, hvars domare jag blifvit, och art det skulle blifva min högsta omsorg på jorden, att samvetsgrannt och ömt iakttaga och skydda detta folks rättigheter, så vidt de tillhörde vården af min embetsbefattning, I detta ögonblick åter, då jag befinner mig vid gränsen af min embetsmannaverksamhet, färdig att ifrån offentliga lifvets mångfaldiga bestyr och stora ansvar återgå till enskiida lifvets obemärkta lugn, skädar jag tillbaka på min tillryggalagda domarbana och liksom sffordras inför Gud och folket redo huru jag uppfyllt mitt kall och huru jag hållit min ed. Inför Gud, hela verldens öfverdomare, som en gång skall döma alla menniskor och deras jordiske domare, är ingen lefvande rättfärdig; men när vi efter bästa öfvertygelse och förmåga uppfylle våra pligter, så har han lofvat vara en nådig domare. Detta tröstar och tillfredsställer mig i denna högtidliga redogörelsestund. Ty Gud är mitt vittne och mitt samvete säger mig, att jag aldrig, aldrig baft anseende till personen. Den rike och den fattige, den store och den ringe, den svage och den mäktige, den höge och den låge har varit i domen af mig lika ansedd och jag har dömt alla lika efter Guds och Sveriges leg och laga stadgar. — Jag vet ock, att jag af Westergöthlands folk så känd är; och detta är för mig den ljufvaste — den dyrbaraste tillfredsställelse, då jag lemnar detta folk, hvilket jag så hjerteligen älskar; då jag lemnar detta folk, hvars domare jag varit och hos hvilket mina förfäder lågo i vaggan. — Jag nämner med. stolthet dessa anor från de freidade Westgötbarnes uråldriga stam. Den siste Wesigöthalagmannen delar dessa anor med den förste. Ty den store och vise lagman Lumber föddes i Winga, der äfven väldige ättehögen förvarar hans stoft. Afskedets stund är inne. — Farväl mitt stolta lagmansdöme — Farväl du Skaraborgs län — Farväl du Westergöthland, du herrliga landskap — du ärans och bragdernas land! Ljuft skall alltid för mig minnet blifva, att hafva varit din siste lagman. Farväl du gästvänliga Skara, du Götha rikes fordna bufvudstad och många konungars säte! — WVälsignelsen, lyckan och sällheten vandre fram på dina gator samt uppbygge och fylle allt mer och mer dina boningar, nu — till din egen och din bye, förtjente styresmans gemensamma bugnad, — och framdeles alltid. Farväl du åldriga domkyrka! Du stora, sköna och herrliga tempel — du himmelens port, der så mången Lagmanstingspredikan blifvit hållen och derifrån äfven jag i evigt minne bemfört så mången helig lärdom. Farväl du gamla vidtberömda lärdomssäte! Du vishetens och sanningens upphöjde Pharus! Måtte under din af svenska kyrkan och hela svenska folket utmärkt älskade Epkhori ledning, ditt ljus, lyckosamt såsom hittills, på tidens baf, byarifrån det i alla rigtningar framstrålar, kraftigt bidraga till utförande af den Eviges gifna befallning: Varde ljus! 8e. c. KÄLKBORGAREN. Jag tror: Vår Herre är en stor natron,