Aftonbladet – 26 januari 1850, sida 3

i . . . 2 Ja du. Derföre har jag intrigerat så, att du fått komma hit upp. Kom... din kostym är i ordning. Skynda dig bara, Mina mamseller och jungfrur skola bjelpa dig. Omöjligt, nådigaste fru grefvinnal ropade Clara med sammanknäppta händer. Jag vore olycklig, om riksrådinnan finge veta .... Ingenting skall hon få veta. Jag ger dig mitt hedersord derpå. Alla mina domestiker äro af en obrottslig trohet och tystlåtenhet; ty de hålla allesammans så mycket af mig, och om jag förbjuder dem tala om en sak, tiga de som grafven. Kom, bästa Claral Öfver den unga flickans kinder rullade ett par stora tårar, i det bon höjde sina sköna mörkblå ögon mot det förgylda taket, sammanknäppte händerna och utropade: Store Gud! hur ofta har jag icke så innerligt önskat, att blott få komma inom dörren till detta nöjenas och praktens Eldorado; och nu då jag kunde få komma, jagar fruktan mig tillbaka. Grefvinnan drog henne med sig till ett annat rum, der hon för hennes blickar utbredde en liten förtjusande tyrolerdrägt, samt visade henne den lilla näpna helmask, som dertill hörde. Tror du väl, sade hon, att någon kan känna igen dig under denna mask, denna drägt? Du kan, under dem och vid min sida vara så fri, som du någonsin varit det i din moders hus. Kom barn!... Du skall få se en trollverld... en verld af idel under. Efter ännu någon tvekan, tillät Clara att man fick kläda henne. Min Alexander skall följa oss, yttrade grefvinnan. Han kom hem straxt på eftermiddagen, fastän ingen hos riksrådet vet det. Vid dessa ord klappade Claras hjerta af en för henne sjelf outredd känsla, och bon fann det redån mindre förskräckligt att trotsa den sespotiska riksrådinnen. (Forts.)