Aftonbladet – 26 januari 1850, sida 1

Hans timliga straff och sluliga redogörelse skall icke uteblifva.n Efter en paus ringde riksrådet. En gammal betjent inträdde. Hör på, Lindholm yttrade husbonden med mycken nedlåtenhet, stror du det dröjer länge, innan Hennes Nåd stiger upp? Skulle tro det, Hans Nåd svarade Lindholm Ibugande. Klockan är nyss nio och förrän tio vaknar väl icke Hennes Nåd, så vida det går efter gammalt.n Vi hafva således en timma på oss, kära Lindholm., Det hafva vi godt, Hans Nåd., Välan!... Ha många sökt mig på morgon ? Elt par dussin redan, hörde jag Bergmen siga; men han har, såsom han fått befallning till, svarat att Hans Nåd var opasslig och ej kunde taga emot i dag. Gedt! Säg bonom att han håller ut med det svaret och icke släpper in 2ågon, eho det vara må. Hör du det?o Skall ske, Fans Nådn Och ne, kära Lindholiw, min gamle beskedlige trotjenare, skall du göra mig en tjenst. Herre Gad! hvad skulte jag icke göra för en så god herre! utropade betjenten med en tår i ögat. — Och som till på höpet, är så olycklig, yttrade riksrådet. Ja ja men, Gurås suckade den medlidsamme tjenaren. Det har nog sin riktighet det. Ten hvad önskar Hans Nåd?, vÄr Clara Mentzer uppe?, Ja, vassriarril Den välsignade unga fröken är uppe klochan sex om morgnarna och arbetar med sin musik och sina språk. Lyckligtvis ligger musiksalen så till, att ljudet icke hörs in till Hennes Nåd och fröknarna, 1y då skulle de väl sälta p för alltsammans. Men om någon bland tjenstfolket talar om det för min hustru ? Nej, Hans Nåd; band hela tjenstfolkspersonaln fins ingen så elak, det svarar jag för. De hålla alla så mycket af d.n stackars fröken Clara, som är så höflig och värlig mot alla och I