Aftonbladet – 24 januari 1850, sida 1

ter, men på denna dag var Gustaf i dubbelt hänseende en sol; ty hans ansigte strålade af så mycken konungslig huldhet, tillika med så mycken verklig manterhet och fin qvickhet, att flera bland de närvarande sade sig icke på länge hafva sett homom sådan. ; Synnerligast vann han bifall af damerna, hvars djupt nigande rad han med en enda strålande blick öfverfor. Man kunde väl icke se huru rodnaden flammade upp på kinderna af den han värdigades tilltala, ty dessa med en och annan svart musch prydda eller vanprydda kinder voro allesa mans starkt sminkade — en skylt för det sminkade eländet inom staten — men det såg man, att de bland damerna, af hvilka han visade sig road och med hvilka han utbytte ett och annat infall, ett och annat hjertligt skratt, knappt förmådde stå på sina höga och smala skoklackar; ty förtjusningen öfver den utmärkelse som vederfors dem sträckte sig ända till fotabjellet från den onaturligt upptornade hufvudfrisyren, der blommor nickade eller plymer svajade bland nålar af glittrande jäveler. Kungen är i dag särdeles nådig mot damerna, yttrade en kapten vid lifdrabanterna till en af sina bekanta, hvars ofvanför rockskörtet fästade nyckel betecknade honom såsom tjenstgörande kammarherre. Hans majestät är alltid artig mot det vackra könet, svarade hofmannen smidigt. . Men hvempv, återtog lifdrabanten, kan den damen vara, med hvilken kungen just nu talar ?, Jag ser fyra... låt mig se ... fem damer stå framför hans majestät. Väl ... det ser jag också; men egentligen konverserar ban blott med den, som står midt emot honom. Se... se... den der nied juvelsägretten är det jag menar. Se på bara... det er sannerligen ut som om samtalet vore af