Aftonbladet – 24 januari 1850, sida 1

att Sophia Magdalena ganska väl kände sin gemåls tänkesätt i det fallet, att hon i många år plågades af en elak svärmoders uppenbara håt och förföljelse, att glädjen att blifva mor och skänka riket en thronföljare länge var henne förnekad — icke nog med allt detta, ty sådant och ännu mycket mer har mången drottning måst utstå; men --— man plågade Sophia Magdalena ännu mera: man tvang henne att spela med i en intr g, en gemen, en oerhörd intrig, en intrig, som skulle föra icke blott Sveriges och Finlands folk, utan ock hela Europa bakom Jjuset, en intrig, som för henne, den sannt gudfruktiga, qvinnan, den obrottsligt dygdiga makan, den öfver sina kungliga anor högmoLiga drottnisgen,. icke kunde wara sniåt än motbjudande, vämjelig, ohygglig. Ja — vi säga med full öfvertygelse och vi tro oss kunna försvara det, att få fruntimmer på jorden hafva till den grad blifvit sårade till sin grannlagenhet, till sitt qvinliga värde, till sitt väsendes innersta, hehgaste känsla, som den föga älskvärda, men så mycket mer beklagansvärda Sophia Magdalena, hvilken ur ellt detta virrvarr, all denna ofrivilliga förnedring, med knapp nöd lyckades rädda sin samvetsfrid. Hon var, för att nu återgå till courdagen, såsom vanligt stel och fåordig mot de kring hepne hviselande Jysande damerna. Också märktes det spart alt det var endast af tvång, som de egnade henne den erforderliga underdåniga uppmärksamheten, medan allas blickar ovilkorligen vändes mot den mera älskade, af de flesta förgudade konungen och hvarje öm ansträngde sig för att uppsnappa äfven det minsta ord från jusaren på thronen, såsom Gustaf III blifvit kallad af en bland hans lofsjungare i seduare tider. i Man vet väl atv högsta maktens innehafvare städse utgör den sol, hvaromkrivg de närmast omgifvande vända sig, såsom månar och plane