Aftonbladet – 24 januari 1850, sida 1

vare sig nyssförHutna eller längesedan hädansångna tider, äro försedda med författares och läsares öfverallt gällande inträdeskort, vi förlytta oss, så gerna först som sist, från den kyliga och mindre trefliga skådeplatsen derute på borggården, eller i slottshvalfvet, till den mera inbjudande deruppe, i de granna, höghvälfda, af guld och siden, marmor och spegelglas prunkande salarna, der, smickrets och komplimansernas rökverk blendar sig med doftet från pomaderade tupcer, fina svampdosor och hvifande, med indiska vällukter genomdränkta solfjädrar. Drottningen, i ordets egentliga mening öfper sållad af juveler, satt med högburet hufvud och likgiltig blick. Hon var styfoch stel, som vanligt, och de damer; som erhöllo nåden att sola sig i skenet af hennes majestäts närvaro, hade, denna gången icke mindre än eljest, skäl att beklaga sig öfver hennes brist på nedlåtenhet och meddelsamhet. Det syntes tydligt att i len lysande krets hon i dag samlade omkring sig, ingen. enda kunde berömma sig af hennes närmare deltagande och att den befallda hofceremonien var en skyldig tribut åt hennes rang, ingalunda en följd af hennes bjertas önskan. Man har mycket klandrat Sophia Magdalena och få torde hafva ålskat henne. Men hur skulle hon ock vara, denna srma drottning, som från sitt biläger och allt intill sin död var så ytterst olycklig?. Icke nog att hon, af naturen stilla oeh trög, blifvit, enligt politikens oeftergifliga fordringar, förenad med en man, som till följd af sitt blixtrande snille, sitt lättsinne och sitt sydländskt sprittande blod, måste anse föreningen med en maka af så olika karakter för ett verkligt straff, och renne sjelf för en tung börda, den han, emelan svenska nationen så önskade, nödgades läpa med sig genom hela lifvet — icken g