Aftonbladet – 23 januari 1850, sida 3

Litteratur. Af Svenska Familjboken har man nu sett n:ris 2 och 3 utkomma. Arbetet har fortskridit till den 18 Januarii. Man träffar i dessa häften slutet på artikeln om C. G. Tessin, jemte tillräckliga utdrag och prof på dennes skrifsätt i allmänhet och stenstil i synnerhet. Familjbokens innehåll är, enligt sjelfva sin plan, som rätt konseqvent följes, ganska varieradt. Således bekommer man, straxt efter en framställning om fältmarskalken P. W. v. Königsmark (af E. G. Geijer) en uppsats om Medeltidens offentliga handlingar, (af L. F Rääf), samt vidare om ,Svenska Chartverket och Chartans behag,. Omedelbart härpå läser man ett stycke af Joh. Henr. Kellgren, afhandlande den frågan: Vore menniskan lyckligare om bon förutsåge sitt öde i verlden?, troligen så mycket kärkomnare för allmänheten, som det icke finnes infördt i Kellgrens skrifter, ehuru det af Vitterhetsakademien funnits värdig! stora priset 1779. Den på den 12 Jan. införda biografien öfver Jac. Henr. Mörck skall säkert ingen läsa utan rörelse, både för ämnets skull i och för sig sjelf, samt tillika för att se huru opartiskt och väl författaren (hr Atterbom) kan bedöma personer och förhållanden, liggande ett sekel bakom oss. I anledning aj tjugondedagen (den 13 Jan.) och dess Knut meddelar F. B. tvenne af A. I. Arfwidsson och L. D. G. skrifna, rätt läsvärda uppsatser om Svenska danslekarne och dans i allmänhet Här får man, bland annat, den för mången troligen oväntade, men af Stockholmsfolket temligen mycket och ofta genom exempel intygade satsen, att dansen intager första rummet bland konsterna,. Hr L. D. G. säger: Hvarföre nämnde du inte poesien straxt? frågar Ehrensvärd sig sjelf, då han vid första uppräknandet af de fria konsterna hade utelemnat den. Hvarföre nämnde du inte dansen alls? är en fråga som han med ännu större skäl hade bort göra sig emedan dansen, såsom en sammanfattning och fullständig utveckling af alla de andra konsterna, onekligen bland dem intager första rummet. Sålunds är musikens ändamål att sätta menniskan i harmoni med sig sjelf och sin omgifning; men emedan menniskan består af både kropp och själ, och emedan de flesta menniskor tyckas bestå af vida mer kropp än själ, så är det icke nog att själen sväfvar omkring på tonernas vågor, utan -musiken måste äfven finna ett uttryck och gensvar i kroppen — och detta är dans, tänkt såsom verkan af en idealisk musik. Oberons, flöjt, vid hvars ljud alla måste dansa, innebhöll ganska säkert ingen annan trolldom än den att vara mäktig af fullkomligt sköna toner. Betrakta vi åter en medelmåttig eller dålig musik, så kan den visserligen vara rätt bra att taga till som en nödfallshjelp, om det faller sig trögt en afton i ett sällskap, ehuru Gud skall veta att utom de spelande icke många derigenom få roligt; men i sjelfva verket är den af intet reelt värde. Tacka vill jag dansmusiken: der lär man sig begripa hvartill takten tjenar, och man vet, bara den börjar, hvad man har att göra, eburu eländigt den må utföras. — Likaså: hvar finnes något värdigare ämne för målaren och bildhuggaren än i dansen? Hvar ser mar menniskan mera till sin fördel än der, hvarest hon framträder i skönaste blomman af sin ålder, prydd af en lätt och smakfull klädsel; i en glad sinnesstämning, med både kappor och alla sura miner aflagda; i en belysning af hundrade ljus, hvilka förhöja alla hennes behag, men aldrig såsom dagsljuset yppa några obehagliga sanningar och brister; och slutligen icke i hennes vanliga stela bållning, utan i en lätt och gratiös rörlighet, så att hon nästar tyckes sväfva fram i luften? — till och med arkitekten skulle kunna finna mönster för sig i de på en gång lediga och reguliera figurer, som bildas a de olika slags danserna, hvilka dessutom oftast ärc bekransade af brokiga och praktfulla arabesker — de åskådande fruarna. Mest öfverraskande är likväl dansens nära frändskap med poesien, hvilket vi i det följande skola visa. Litet längre fram i denna till hälften skämtande, till hälften allvarsamma betraktelse heter det: Dansen förhåller sig till sällskapslifvet, som kär leken till lifvet: den är dess ljufvaste, om också e förståndigaste period. Dansen är således icke et uttryck af kärlek, men den har dermed så mycker likhet som möjligt, ty den är en härmning af den samma — en kär lek. Om högsta skönheten och det sköna äl lyckligtvis författad af sjelfvaste C. Aug. Ehrensvärd; eljest kunde den föranleda till grav anmärkningar nog, ej blott från tänkande men. niskors sida, utan till och med från konsistoriers, emedan första raderna i afhandlingen svårligen :undgå att stå i strid mot christendomens hufvudprincip. Etfterföljande datum (den 13 Januari) har en skildring af Zigenarne, med anledning deraf, att år 1824 på denns dag ett kungabref utgafs, som förklarade de i riket kringstrykande zigenarne eller de s. k tattarne i afseende på: det laga försvaret lika med annat löst folk, hvarigenom 1748 års drakoniska stadga om spöoch risstraff föl detta folkslag,, i flera fall der andra menni skor icke spöades och risades, ängtligen upp: häfdes. Stycket i F. B., signeradt E. Fi—, äl! förtjent af uppmärksamhet. Vi vilje göra et! litet utdrag: Den sannolikaste hypotesen öfver Zigenarnes ur sprung är den, att de härstamma från Hindostar och att de der tillhört den lägsta klassen: de af all: föraktade Parias. Den förvånande likheten mella;