Aftonbladet – 23 januari 1850, sida 1

af: Guise, som nu med liflig uppmärksamhe lyssnade. Det är regelbundna slag, sade e annan. En förbittrad röst hördes nu tydlig ropa: Mina stekpannor, din kanalje, mina stek pannorl; i På min ära, detta är i sanning besynner ligt, sade hertigen af Guise, närmande sig til dörren, som ledde ut till stora trappgången Jag förde med mig från Florens en gosse, son min kock måste bortjaga, derför att ingen end stekpanna var att finna på sin rätta plats. Ha gjorde en döfvande orkester af mitt hela köks geråd.n Och samma gesse fann jag en natt på gatar och förde honom med mig hem; men jag had alldeles bortglömt honomp,, sade Mademoiselle i det äfven hon reste sig och närmade sig der stora trappgången. Hela sällskapet följde Mademoiselle: ett ege skådespel framställde sig. Midt ibland ett antal stekpannor, uppställda i regelbunden ordning uti vestibulen, såg man en gosse klädd som kökspojke, med en käpp i handen, springa fram och tillbaka nästan lik en galning. Han sprang från den ena stekpannan till den andra och slog än på en än på en annan, under det han.hela tiden sjöng till denna verkligen originella musik. På ett litet afstånd, midt i en grupp afbetjenter, stod kocken med ursinnigaå blickar och knutna näfvar, utropande: Mina stekpannör, spetsbof, mina stekpannor!, i det han fåfängt stretade att göra sig lös från en liten ganska ful person, hvilken fattat honom om lifvet, för att hålla honom :tillbaka från Baptist, och med låg röst sade: Tyst, olycklige, tyst! — låt dem få qvällsvard der uppe, så godt de kunna; men stör icke gossen. Huru noggrannt! hvilken god takt! — Dessa stekpannor tala — de hafva en röst, de hafva en själ. , Släpp mig, herre; är ni galen ? sade kocken i häftig vrede. I stället för att hafva en röst och en; själ, vore. det mera passande. för dem att tillaga raguer och:frikaser och andra rätter. Musik af stekpannor! — Har man väl nånsin hört på maken?