SS BV att en anklagad icke är skyldig att sjelf tillhandagå sin vederpart med bevisning om hvad honom lägges tilll last. Kapten Zachrisson har icke kunnat undgå att sjelf inse detta, men han har förmodligen räknat på att de personer, som han anklagat, och hvilka han i slutet af sin anklagelseskrift tillvitar nidingsdådp, skulle vara nog redligt och ridderligt sinnade att själfve vidgå hvad de skrifvit. Kapten Zachrisson har ej heller misstagit sig i denna beräkning. Vi få härmed öppet erkänna, att vi undertecknade, jemte numera aflidne kaptenen Coijet, samtlige anställde vid Kongl. Göta artilleriregemente, till herr öfversten Heijl afsändt en skrifvelse, ungefärligen, så vidt vi nu kunna påminna oss, innehållande : att vi lifligt ömmade för regementets heder och anseende och för bibehållande af en god esprit! inom detsamme, med ledsnad och förtrytelse erfarit hurusom kaptenen Zachrisson, med åsidosättande af hederns fordringar, låtit inför allmänheten framlägga ! tvenne enskilda på förtroende grundade samtal,l som egt rum mellan hr generalmajoren von Arbin och kaptenen Zachrisson, och att vi derföre och för att icke genom stillatigande anses gilla hvad vår känsla sade oss vara orätt, anhöllo att herr öfversten ville för så väl kaptenen Zachrisson som öfrige i Göteborg vistande officerare af regementet förklara, att vi på det högsta ogillade kaptenens förfarande, såsom stridande icke allenast emot all god militärisk anda, utan äfven mot det handlingssätt, som tillkommer en man af heder. Kaptenen Zachrisson har följaktligen hufvudsakligen riktigt uppfattat vår skrifvelse, men dock uteglömt de meningar deruti, som antydde dels att det var i egenskap af medlemmar utaf samma officerscorps, hvilken kaptenen tillhörde, som vi afgåfvo vårt yttrande om hans uppförande, dels ock vår åsigt, att samtalen mellan kaptenen och herr generalmajoren voro enskilda och på förtroende grundade. I förevarande fall är dessa meningars uteslutande af ingen vigt, men då kaptenen först lät i tidningarne publicera vår skrifvelse och då allmänhetens opinion skulle emot oss bearbetas, var det icke utan betyde!se att just de uttryck uteslötos, hvarigenom vi tillkännagåfvo vår befogenhet att i ämnet yttra oss, och den åsigt om sjelfva beskaffenheten af de förefallna samtalen, som föranledde vårt yttrande. Innan vi nu ingå i vederläggning om kapten Zachrissons åsigt, att vi genom ifrågavarande skrifvelse kränkt hans heder och öfverträdit kgl. duellplakatets stadganden, torde det icke vara för saken främmande att i korthet redogöra för den synpunkt, hvarifrån vi betraktat kapten Zachrissons handlingssätt och de motiver, som föranledt vårt eget. På sätt nogsamt kändt är, lät kapten Zachrisson i början af Augusti månad nästl. år uti en i Götheborg utkommande tidning införa en, i landets fleste deruti kapten Zachrisson med åberopande af de förtjenster, som efter hans eget förmenande gjorde honom berättigad att få sig anförtrodt chefsskapet öfver ett vid Göta artilleriregemente ledigt batteri, klagade deröfver att en annan officer blifvit af dåvarande gen.fälttygmästaren hr generalmajoren m. m. von Arbin till batterichef förordnad, i sammanhang hvarmed kaptenen till allmänhetens kännedom framlade öfrige dagblad snart derefter reproducerad artikel, tvänne enskilda samtal, som! angående detta befordringsärende och andra föremål emellan hr generalmajoren von Arbin och kapten Zachrisson egt rum, och hvad derunder blifvit kaptenen anförtrodt. Vi bekänna oss öppet till den icke allenast inom svenska utan äfven inom hvarje annan armå häfdvunna och hittills icke trotsade åsigt, att det är emot alla sunda begrepp om militäriskt vett och militärisk anda stridande att, med åsidosättande af de medel, som lagen tillstädjer och den militära subordinationen utstakar för vinnande af rättelse i förment liden orättvisa, genom tidningsartiklar till allmänheten framföra klagomål och harmutgjutelser -mot förmän eller kamrater. Likaledes anse vi pligten att icke förråda det enskilda förtroendet tillhöra de moraliska axiomer, hvilkas sanning aldrig kan ifrågasättas. Helgden af det enskilda förtroendet är ett nödvändigt vilkor för trefnaden inom samfundslifvet och brott deremot stämplas med förakt af den medfödda rättskänslan. Den skyddas ock af positiv lagstiftning, som frånkänner vittnesmål om hvad emellan fyra ögon hlifvit yttradt gällande kraft och förbjuder offentliggörande af enskilda bref. Men äro dessa åsigter riktiga, hvilket kapten Zachrisson icke vågat bestrida, och få de moraliska lagar, hvarå samma åsigter äro grundade, icke af hvilken orsak som helst, aldraminst för tillfredsställande af enskild hämdlystnad, öfverträdas, måste man icke då äfven medgifva riktigheten af vårt omdöme om kapten Zachrissons handlingssätt emot hr generalmajoren von Arbin, eller att det var stridande emot god militäresprit och det handlingssätt, som tillkom en man af heder? Kapten Zachrisson söker naturligtvis att ådagalägga motsatsen och då han icke vågar angripa nu antydda grundsatser, förklarar han, med bestridande af de publicerade samtalens egenskap af enskildt förtroende, att han icke kan förstå huru hans handlingssätt kunde ogillas. För kaptenen skulle det visserligen vid bedömandet af hans handlingssätt utgöra en mildrande omständighet, om man finge förutsätta att han saknat förmåga att inse det orätta deruti. Men då kaptenen är långtifrån att sakna de förståndsförmögenheter, hvilkas frånvaro kunde medföra en sådan non-imputabilitet, och då kaptenen fortfarande försvarar sin åtgärd, så att man icke får antaga att densamma tillkommit i ett ögonblick af passion, som förvillat hans omdöme, tvingas vi att lemna åsido denna mildare förklaringsgrund och att öfvergå till undersökning af de grunder, hvarå kaptenen stödjer sitt rättfärdigande. I sådant afseende yttrar kapten Zachrisson att vi blifvit skyldige bevisen för tillvaron af ett enskildt förtroende emellan generalmajoren von Arbin och honom. Det är sannt att vi ansågo denna omständighet så klar och tydlig, att någon bevisning derför ej i vår skrifvelse anfördes. Sådane bevis saknas dock ej, åtminstone icke för den, som förmår att opar tiskt bedöma saken. De förefinnas uti de af kaptenen sjelf citerade yttranden af hr generalmajoren, hvilka påtagligen icke blifvit fällda af hr generalmajoren. om han kunnat ens ana möjligheten af deras utspridande; uti den omständighet att samtalet fördes emellan fyra ögon och i en ton, som å hr generalmajorens sida alltigenom utmärkte välvilja och tillit och slutligen uti hr generalmajorens föreställningar till kaptenen, då denne, under andra samtalet, ehuru först mot slutet deraf, framställde hotelsen att publicera hr generalmajorens yttranden. Att hr generalmajoren underlät att genast i början af samtalet taga tysthetslöfte af kaptenen utgör ingen ursägt för denne sednare. Hr generalmajoren byste förmodligen då den aktning för kaptenens karakter, att ban ansåg affordrande af ett sådant löfte öfverflödigt och till och med förolämpande. Vidare förmenar kapten Zachrisson, att hr generalmajoren von Arbins samtal med honom varit af obestridligen officiel natur. Så är likväl ej förhållandet. Enligt kongl. brefvet den 29 April 4830 tillkommer det goneralfälttygmästaren att uppå regementschefens förslag, utan att tjenstålderdervid får tavac i haotrattanda till hattarichef ntca dan af 1 i