Aftonbladet – 22 januari 1850, sida 2

1 Nyköping, följande insända artikel, som torde förtjena ett allmännare delgifvande: Till följe af Kongl. Moj:ts bekanta Cirkulär afd. 6 sistl. Juli hafva lärdomsoch apologistskolorna härstädes blifvit förenade till ett enda läroverk, dock med den för närvarande nödiga inskränkning, att lärjungarne i den öfversta afdelningen af fordna apologistskolan tills vidare utgöra en egen klass eller skola, der de gamla språken icke läsas, men hvilken klass kommer att försvinna så snart desse ynglingar till större delen lemnat skolan. Skolans 9 första eller lägsta klasser hafva bvar sin enskilda lärare för alla der förekommande läroämnen, men de öfrige fem lärarne dela sig emellan de öfriga tre klassernas läroämnenp. — Undervisningen i de tre första klasserna är så anordnad, att ynglingar med medelmåttiga anlag kunna absolvera en inskränktare skolkurs på högst 5 eller 6 år, efter att bafva genomgått dessa klasser, hvilka äro beräknade att, med hänseende till realstudierna, motsvara fordna apologistskolan. Väl hafva endast några få ynglingar tillbragt så lång tid i den sistnämnda skolan, men den ökade lärotiden i den nya skolan får sin fullständiga ersättning i den grundligare elementarbildning, som der kan meddelas, i synnerhet emedan språkundervisningen, som är ett oundgängligt element i den medborgerliga bildningens olika grader, der med allvar kan bedrifvas. — Om ynglingarne, som sig bör, insättas i skolan vid 8, högst 9 års ålder, så kunna de i allmänhet vid 46 år hafva inhemtat de för flerahanda yrken nödigaste insigter, och en genom hela skolan fortsatt lärokurs öppnar för ynglingen vägen att, utan de gamla språkens läsande, vid fullständig elementarskola och slutligen vid akademien fullända sin bildning äfven för tjenstemannavägen eller för andra yrken, som fordra högre kunskapsmått. — I stället för en befarad förlust för orten genom apologistskolans sammansmältande med lärdomsskolan blir derföre, såsom vi tro, en ej obetydlig vinst, åtminstone hvad realundervisningen angår. Af denna förening må dock en olägenhet anmärkas, hvilken drabbar de föräldrar, som ej vilja eller kunna bereda sina söner högre insigter, än hvad man i allmänhet kallar räkna och skrifva,. Desse måste nemligen hädanefter anlita folkskolan eller någon privat undervisning, emedan elementarskolan ej är passande för så inskränkta behof och önskningar. Men om färdighet i räkning och skrifning skall blifva ett verkligt bildningsåmne och tillskynda innehafvaren verkligt gagn i lifvets mångsidiga förhållanden, så kan den ej umbära stöd af flera bland de kunskaper, som i skolan meddelas. Många förstå likväl ej att värdera ett kunskapsmått, som öfverskrider de materiela behofvens anspråk, och af detta skäl förbigås ofta skolan, äfven då medeliöshet dertill icke föranleder. Om derföre staden och orten, i afseende på det uppväxande slägtets bildning, ej af dess läroverk skördar sådana fördelar, som detsamma i sin närvarande form erbjuder, så böra orsakerna dertill sökas mer utom än inom Täroverket. Huruvida skolan i hänseende till den s.k. lärda Tbildningslinien blifvit under den nya formen förbättrad, kan ej ännu med visshet afgöras. Att de gamla språken ej numera få oinskränkt beherrska språkbildningen betraktar väl mången såsom ett dödsbud för all grundlig, så väl humanistisk som lärd bildning. Men de, som ej äro fängslade af sekelgamla fördomar, frukta ingalunda denna utgång och förvänta med glädje en lyckligare framtid såväl för den Is. k. klassiska som annan bildning. Att den 8 eller 9-åriga pilten, hvars tankekraft ännu är så späd och ömtålig, skulle i gamla skolan hufvudsakligast exerIceras med ett utdödt språk, som af alla läroämnen fordrar de största ansträngningar, var ett stort psykologiskt fel, hvarigenom en dryg lörotid för tusende ynglingar nästan gagplöst biifvit förspilld och mångas krafter och håg tidigt förstappade. En hjertlös Ikonservatism har, liksom i mycket annat, äfven i afseende på ungdomens bildning i århundraden utöfvat sitt förderfliga inflytande. Dess makt har lyckligtvis numera blifvit betydligt försvagad, och vi kunne endast af detta skäl, om icke af andra, ana len ovärderlig vinst för våra läroverk. Hvad särskildt -Idet latinska språket beträffar, så tro vi med visshet, att detta skall hädanefter tilltvioga sig en förnuftiIgare behandling och att man nu sent omsider nöd;lgas för detsamma erkänna ett högre mål än det hitltills åsyftade, hvilket, oaktadt språkets noggranna innötning, ändock blott hos några få individer förmått bereda en s. k. klassisk bildning. Vår enskilda öfvertygelse om skolreformens gagn äfven på den lärda linien grundar sig ytterligare på följande, pu här vid skolan gällande fscta, nemligen: 4) att den tid, som hittills i de två första klasserna förspillts på ett språk, hvaraf den späda gossen litet eller intet kunnat förstå, nu mera får egnas åt ämnen, deruti hans förståndsbildning bereder möjligheten af mer båda lefvande och lifvande framsteg; 2) att latinska språket börjas först i en högre klass eller vid den ålder, då ynglingens ökade själskrafter tillåta lättare och säkrare framsteg på kortare tid; 3) att en tidigare början med de lefvande språken, nemligen det svenska i den 4:sta, det tyska i den 2:dra och det franska i den 3:dje klassen, öppnar för alla ett högst väsendtligt bildningselement, som i den gamla skolan antingen alldeles saknades eller högst ofullkomligt tillämpades; 4) att valfriheten i afseende på de gamla och nyare språken tillåter ynglingen att, utan hinder af de förras förut påtvingade studium, djupare kunna intränga i de sednares litteratur och derigenom lättare tillegna sig en bildning, hvilken torde förtjena namnet klassisk ej mindre än en torftig insigt i den latinska fraseologien; 5) att ynglingen kan inom skolan, jemte de nyare språkens studium, lägga grunden till en fullständigare litterär bildning genom studerandet af det latinska eller både latinska och grekiska språken, hvilka språk skola i alla tider försvara sitt öfverlägsna värde, och i följd deraf böra meddelas med den omsorgsfullaste beräkning, så väl för deras vigt som den högre bildningens förnämsta regulativ, som af den nu mera inskränkta tiden för deras studium; (latinet tager sin början i den 3:dje och grekiskan i den 4:de klassen); 6) att slutligen den, i de 3 öfre klasserna införda ambulatoriska läsordningen tillåter lärarne att, genom undervisning blott i några få ämnen, lyckligare utbilda sin lärarekonst och sina kunskaper, och befordrar emellan lårarne en närmare beröring. och mer harmonierande åtgärder i ungdomens ledning. Da med ofvanstående uppsats bifogade reflexioner vidröra ämnen, hvarom i den pedagogiska verlden länge förts en allvarsam strid, som ännu icke. är slutad. Vi vilja derföre ej uppgifva våra satser såsom ofelbara, ehuru de stödja sig på långa tiders erfarenhet. Med förbiseende af all: meningsstrid berörde ämnen kunna vi dock påstå, att om den nya skolans värde i jemförelse med den gamla ej ännu kan fällas något afgörande domslut; ty detta bör naturligtvis grunda sig på den ytterligare erfarenhet, som de nya stadgarnes utöfning gifva vid handen. Skånska Posten för den 12 Januari meddelar relation om ett med Jläroverksreformen i allmänhet nära sammanhängande ärende, nemligen den lägre folkbildningen: För detta ändamål omtalas ett Folkskol-lärare-möte, hvilket. lden 4 häll. ; Christianstad. i lärdamseckolans