Aftonbladet – 21 januari 1850, sida 3

patienter på stadens lasareli, samt en som svar derpå utur tidningen Morgonbladet införd historia om trädgårdsmästaren Anders Sundholm från Rytterns socken i Westmanland, anhåller undertecknad om en plats uti Aftonbladet för nedanstående berigtigande af ifrågavarande Morgonbladsbistoria. Sundholm intogs å lasarettet på aftonen den 24 Janusri 1849 för en stöt på venstra knäskålen, som haft till följd ett. brott af densamma, dock utan skada i betäckniogarne. Något ben hade mannen icke krossat, som Morgonbladet uppgifver. Sedan han blifvit förd i säng, afgick bud från lasarettet till då tjenstförrättande underehirurg, som vid tillfället var borta, men hade tillsagt vaktmästaren, hvar han var till finnandes, i händelse ngot päkomme. Underrättad om, att mannen fallit och slagit ena knäet, men att han i öfrigt ej klagade öfver något annat ondt, och då sålunda ej den ringaste fara i öfrigt var för handen, som påkallade ögonblicklig hjelp, besökte han den sjuke först ett par timmar efter intagningen. Artikelförfattaren fäster sig särskildt vid den omständigheten, att det var rvsörkt i rummet, och att läskaren ej lät slå upp ljus. Jag får i afse. ende härpå meddela den upplysning, att nattlampor brinna uti alla sjukrum på den medicinska afdelningen, men på den chirurgiska endast uti sådane, der en eller flera patienter finnas, hvilka under natten behöfva särskild tillsyn och vård i och för en svårare skada eller annan sjukdom. Iovträffar olyckshändelse, eller tillstöter något med redan i rummet förut intagne patienter, tändes genast en sådan. Då det på utvärtes afdelningen ganska ofta händer, att samilige i ett rum befintlige personer ej äro svårare sjuka, än att de hafva full kost, och sofva godt hela eller största delen af natten, samt dessutom hafva hvar och en vid sin säng erforderliga nödvåndighetspersedlar, så har man icke heller under sådane förhållanden ansett nödigt att låta nattlampa brinna. Huru förhållandet i detta hänseende var den första natten Sundholm tillbringade uti 249, der han fick sin plats, kan jag numera ej med bestämdhet uppgifva. Det är väl möjligt att ingen nattlampa blifvit tänd: det säkra är, att hans skada icke gjorde den nödvändig, sedan han en gång vid ljus hade blifvit afklädd, förd i säng och fått den i vatten urvridna kompressen anlagd omkring den skadade delen. Man kan sålunda i närvarande fall svårligen antaga, att mörkret i någon mån bidregit att öka den sjukes lidande; det medförde icke heller den ringaste våda för läkarens missledande i bedömmandet af skadan, då han sednare på aftonen besökte patienten — äfven om den uppgift i Morgonbladet vore sann, att detta skedde i mörkret, hvilket jag har svårt tro varit förhållandet, då sådant annars icke är brukligt, ehuru jag, såsom icke närvarande, ej kan med positiv säkerhet förneka detsamma. Då patienten ej klagade öfver något annat onit, än det skadade knäet, voro ock vidare undersökningar för tillfållet öfverfliödiga. Omslag af kallt vatten föreskrefs och applicerades. Att den sjuke fick ligga ohulpen till kl. efter 40 följande dagen, då ronden gick — såsom Morgonbladet uppgifver — är sålunda icke enligt med verkliga förhållandet. Då jag i egenskap af biträdande öfvercbirurg den tiden förestod sjukvården inom chirurgiska afdelningen och som sådan ledde ronden ifrågavarande dag, var jag i tillfålle vid sjuksängen öfvertyga mig, att Sundholm redan före min ditkomst ar omsedd och placerad som sig borde, samt de medel föreskrifne och använde, som hans belägenhet påkallade. Icke beller hörde j:g någonsin hvarken den sjuke sjelf, eller någon a.nan, yttra missnöje eller klaga öfver uraktlåtenhet i den vård och skötsel, som han inom lasarettet cade att påräkna. Något förbend vår i början ej beböfligt. Ett sådant kunde hvarken då och icke ens sedermera anläggas, dels i anseende till svullnaden omkring den skadade delen, dels af det skäl, att patienten var besvärad af ett stort, ohyggligt stinkande bensår å smalbenet på samma extremitet, som ban vid fallet skadat. Detta rötsår hade Sundholm haft i flera års tid, och det är sålunda en osanning hvad Morgonbladet uppgifver, att det tillkommit genom det myckna vattnandet på det krossade benet. Den, som i likhet med artikelförfattaren i Morgonbladet, sjelf tillbregt en sommarsejour vid Söderköping coch der sett, eller åtminstone, hvad ej kan betviflas, hört omtalas flerfaldiga exempel på vattnets helande och botande förmåga, borde väl veta, att detta medel icke kan åstadkomma sidena slags sår, som Sundholm hade på benet. Minst kan detta antagas hafva varit bändelsen då den sjuke var under daglig tillsyn af läkare, hvilka författaren, huru ringa han än må uppskatta deras vilja och förmåga, dock måtte kunna tilltro så pass vett och mensklighet, att de skulle upphört med vattnets använgande, om de sett det åstadkomma några sår. Till stankens borttagande applicerades å det gamla rötsåret till en början chlorvatten och sedan friskt strömvatten. Det var just detta bensår, hvilket af patienten medfördes till inrällningen och ej derstädes uppkom genom en, som Morgonbladet låter päskina, förvänd behandling eller vanvård, som hindrade anläggandet af det vid knäskålsbrott vanliga förbandet, äfven sedan svullnaden omkring knäet till det mesta försvunnit, och då dess bruk sålunda hade varit på sin plats. Stillhet och passande läge var följaktligen det enda dervid kunde åtgöras. Läknisgen af brott å knäskålen blir alltid, äfven under de gynsammaste förhållanden, ofullständig och osäkrare, än den, som följer på brott å de s. k. långa eller rörformiga benen, och detta måste i annu större grad bifva fallet, der ett bensår eller annan omständighet hindrar användandet af passande förband. Sedan emellertid här ifrågavarande fractur på tredje månaden efter intagningen blifvit så pass läkt, som . den under ofvan antydda förhållanden kunde blifva, återstod bensåret, visserligen mindre stinkande cch orent, än vid intagningen, men dock till största delen oläkt. Att sådana svårläkta, för att icke säga oläkbara, sår ej äro något ovanligt att fipna hos en 62 års gammal person är en känd sak. Enligt lasarettets stadgar kunde mannen ej längre få stanna inom inrättnivgen, då brottet blifvit läkt och endast bensåret qvarstod. De föreskrifva nemiigen, att personer, behäftade med dylika åkommor, icke vidare få på lasarettet vårdas, sedan ett särskildt bensårssjukhus blifvit inrättadt på söder. Endast i och för undergående af amputation blifva sådana sjuka Dumera intagne, och Sundholm hade icke heller blifvit å lasarettet mottagen, så framt icke närvaron af ett brott å knäskålen gjort, att fallet kunde hänföras till klassen : olyckshändelser, om hvilka det är föreskrifvet, att plats alltid skall finnas för dem som deraf träffas. Artikel!författaren i Morgonbladet påstår, att Sundholm, med anledning af de sår, som behandlingen vid lasarettet förorsakat på den sjukes ben, bef flyttad till ett rum inom inrättningen, der endast de värst sjuke förvarades. Kombinationen är sinnrik, hopställaingen effektfull — men har det felet alt icke vara sann! Jag har förut nämnt, att mannen hade ett gammalt stinkende rötsår på det skadade benet, som qvarstod olkt, sedan brottet på knäskålen redan tegit samman. Med anledning häraf fogades anstalt för hans intagsnde på provisoriska sjukhuset; men då plats derstädes ej genast I LL. Pr ON-T