Aftonbladet – 21 januari 1850, sida 2

En af betjenterna steg af, och, sedan han vid skenet af facklan upptäckt en sofvande gosse, gaf han honom en spark och ropade: Stig uvp; lägg dig att sofva på något annat ställe, din lilla kanalje. Ingen enda hyser medlidande med migp, sade gossen med klagande röst; derpå restel han sig hastigt upp och nedlade sig åter på ett litet afstånd, synbarligen skälfvande af köld. Denna tålsamma undergifvenhet för en tillsägelse, som tjordes med så mycken rihet, och framför allt de silfverklara tonerna af en röst, som så tydligt uttryckte lidandet, gjorde ett djupt intryck på den unga damen, hvilken af livret och af vapensköldarne på vagnen igenkändes såsom kertiginnan af, Montpensier, Anne Marie Louise af Orleans, bekant under namnet Mademoiselle. För hit gossen,, sade Mademoiselle; och denne, som hörde dessa ord, och vid facklornas sken såg prinsessans ungdomliga och vänliga väsende, skyndade fram till henne. ,Hvem är du, och hvad gör du här på denna sena timma? frågade Mademoiselle, i det hon medlidsamt blickade på de fina och ädla dragen, så litet öfverensstämmande med trasorna, som knappast skylde den lilla olyckliga varelsens kropp. Jag sof, signoran, svarade han. På gatan; stackars liten! Du har då icke något hem? återtog hertiginnan. Ack, nej, signoral, Du är ingen fransman? Hvarifrån kommer du?n Från Florens i Italien, signora. Huru har du kommit hit? Hvilka äro dina föräldrar ? Mina föräldrar äro döda, signora; och jag har kommit hit i hertigens af Guise sällskap. Och tillåter hertigen af Guise sina tjenare att sofsa på gaten? Felet ligger icke hos hertigen af Guise; det var kocken som jagade bort mig, derför att jag tog alla hans stekpannor.n Och hvarför tog du alla hans stekpannor? sade Mademoiselle med ett löje, som hon icke