Aftonbladet – 21 januari 1850, sida 1

med, ty han följde mig, för att få mera. Jag kan icke fördraga den tanken, att denna franska herre skulle säga sådana rysliga saker om mig. Men gå på, hästar; hopp, hopp; galoppera åstad så fort som ni kan; ni kan icke springa för fort för mig, om jag blott får rena mig från dylika misstankar. Jag, Baptist Lulli, en tjuf och en tiggare! Jag vill, om det behöfves, gå hela vägen till Paris, för att bevisa denna herre motsatsen.n Sömnen öfverraskade Baptist midt under hans monolog. Det var ljusan dag, då han vaknade; han märkte, att han och hans kamrat i korgen hade upphört att skakas, och ansåg det vara i sin ordning att taga reda på orsaken bärtill. Han framstack derföre hufvudet ur sitt gömställe och såg, att hästarne voro spända från vagnen, hvilken stod på en värdshusgård. Alla hertigens följeslagare hade försvunnit. Välan, i detta ögonblick är jag besluten att icke förskräckas för denna höga herres stolta blickar., Med denna föresats hoppade Baptist ut ur korgen med den mest beslutsamma min, och framgick till ett stort hus, hvarest han, bland de personer som trängdes i gångarna och korridorerna, igenkände den betjent, till hvilken han föregående afton hade vändt sig. Baptist tilltalade honom ånyo, och mannen, förvånad öfver hans åsyn, frågade huru han kommit till Turin. Vår lilla hjelte undgick likväl hans frågor med så mycken skämtsamhet, att betjenten behagade svara på hans efterfrågan, hvar hertigen vore att finna. Om du önskar att träffa hans nåd, sade han, så gå rakt fram till förmaket på höger hand: och om han frågar efter frukosten, så säg honom, att den genast är färdig, I sin stora brådska att återställa penninsarna och återvända till Florens, skyndade Baptist åstad, utan att tacka betjenten, och steg uppför trappan till första våningen hvarest en öppen dörr lät honom se hertigen af Guise, l Om satt och skref vid ett bord med ryggen vänd åt honom. Han framgick tyst och sakta med de båda