Lifvad af detta beslut, gick Baptist modigt fram till vagnsdörren; men de knotande röster, som han på alla sidor hörde, betogo honom modet — prinsen utfor mot sina följeslagare, derför att de icke undersökt vagnen, innan resan börjades, och betjenterna urskuldade sig sjelfva samt kastade skulden på hvarandra. Emellertid syntes ljus på afstånd, och innan kort anlände postiljonen, förande med sig smeden och allt som var nödvändigt för att bota skadan. De grepo genast verket an; och när hoppet att snart åter vara på väg hade lugnat allas sinnen, närmade sig Baptist för andra gången till prinsen, som lutade sig ut genom fönstret. aEders excellenzan, dristade han att säga med darrande röst, och var beredd att fortsätta, när hertigen af Guise, som såg, men icke igenkände honom, kastade till honom ett mynt, och ropade till sina följeslagare: Haf undan den lila tiggaren, och sätt i gång!, Vagnen hade nemligen nu blifvit lagad, och postiljonen bade redan uppstigit på sin häst. Tiggare!, ropade Baptist. Ack nej, jag är icke någon tiggare, och jag skall bevisa er det,, sade han, i det han tog upp myntet och sprang efter vagnen, som just nu sattes i gång. Under det att Baptist sprang efter vagnen, varseblef han vid den nu inbrytande dagen ett föremål, som var fästadt under vagnen. En backe tvingade hästarne att sakta sitt lopp, och Baptist kom tillräckligt nära, för att tydligt urskilja en stor öppen korg. I samma ögonblick stannade vagnen bastigt, och Baptist varseblef i korgen en Hiten sovande hund. Piötsligen rann den tanken hönom i sinnet, att, om han kunde intaga hundens plats, skulle denna icke blott blifvå beqvämare än vagnssteget, utan han skulle äfven undgå faran att blifva ansedd för tiggare och såsom sådan bortjagad. (Forts. följer.)