Aftonbladet – 19 januari 1850, sida 1

inbjöd till -hvila. Hertigen; hvilkentill en början hade satt sig ned att skrifva och att genomse några papper i det rum, som för honom blifvit iordningstäldt, utlockades af den herrliga scenen och nedsatte sig på en stenbänk under vestibulen, som bildades af tvenne pelarrader, mellan hvilka täta vinrankor slingrade sig. Här öfverlemnade han sig åt angenäma fantasibilder. Han återvände i inbillningen till Rom, hvarest han varit i en angelägenhet af stor vigt för honom personligen. Försjunken i tankar, glömde han hvar han var, och gaf ej akt på det sceneri, som i stilla skönhet framställde sig för hans blickar, då hans öra träffades af Jjuden från en violin, som spelades med lätt och konstfärdig hand. Öfverraskad och intagen af tonernas ljuflighet och skärhet, såg sig prinsen omkring efter konstnärn, och det dröjde ej länge innan han upptäckte honom. Icke långt ifrån honom befann sig en ung gosse, som i en ledig och behagfull ställning lutade sig tillbaka mot det första marmorsätet af vestibulen och tycktes leka med sitt instrument, i det han tid efter annan derur framlockade toner, som en mästare skulle afundats honom. Prinsens uppmärksamhet bemärktes. snart af den lilla violinspelaren, hvilken sprang fram till hans fötter, och liksom om han fått ingifvelse och nytt lif af främlingens bifallande blick, började han spela på ett underskönt sätt. Hvad spelar du, min lilla vän? frågade hertigen af Guise, i det han gaf honom tecken att närma sig. Allt hvad som faller mig in, ers höghet, svarade gossen. Du -känner då musik?n Ja, litet.n ; Hvem har varit din lärare? RC Ingen; jag är kär i musik, och min violin ir mm följeslagare.n