Aftonbladet – 16 januari 1850, sida 2

TEATER. Redaktionen fick sig redan för ett par dagar sedan tillsänd en på tyska språket författad recension öfver dramen Agda, med begäran om less införande i tidningen. Den kritik af stycket, som deruti förekommer, synes oss kannända nog sträng, då man besinnar att anspråen hos vår publik icke få vara högstämda med den ringa tillgång vi hafva på originalstycken, och då det ifrågavarande från denna synpunkt förekommit oss hafva lika rätt som itskilligt annat icke bättre, att bemötas med en len hand. Men då recensionens författare lels icke dolt sitt namn och således sjelf står för innehållet, dels också visar sig ganska förtrolig med den dramatiska kompositionens forlringar, samt framställningen är originel och ainderhållande, så hafva vi trott oss ej böra neka recensionens intagande i öfversättning, hvilken följer bär nedan. Tankar om skådespelet nAgdan i ett öppet bref till författaren. Ett kungarike för en häst! utropar Richard den (II hos Shakespeare. Ett kungarike för en stor, ny, hög tanka i er dram, herr kammarjunkare! Ni slinter förbi just de ställen af denna dram, som icke blott medgifva utan äfven fordra en utveckling af tankerikedom, alldeles såsom råttan förbi den uppställda fällan; jag vill blott påminna er om det moment, då biskop Brask fattas af en aning, att det nya kätteriet kanske ändå icke är kätterskt; att Lutheranismen ändå kanhända i sina läror gömmer ett frö till verldens lycka och förädling. Denna monolog, som i en tänkares hand kunde blifva en rik grufva att hänföra och förtjusa publiken genom tankarnas och ordets makt, går här spåroch effektlöst förbi; detsamma är fallet i sista akten med konungens och biskopens dialog. Nu är Ni visserligen ingen tänkare, men likalitet skald, herr kammarjunkare. Det är just det egendomliga i lyrikens och känslans språk, att de utgöra en evigt rik källa, ur hvilken för skalden alltid något nylt uppväller; men i efteraparens mun liknar lyriken blott ett dufvet vatten, den erbjuder oss då endast förut befintliga, ofta idislad; saker; sådan är er lyrik, hr kammarjunkare. Agda finner en tröst deri, att samma himmel äfven hvälfver sig öfver honom, hennes ögons ljus; att samma luft kanske i samma ögonblick fläktar kring hans kind. Olof liknar den sista eldgnistan vid boppets gnista, 0. s. V. Om Ni nu också icke är någon tänkare och skald, hr kammarj., så är Ni dock en spekulant i dramen! Ni spekulerar på er publiks sympathier och antipatbier, Ni hånar genom en munks karrikerande en för folket främmande och förhatad troslära. Er spekulation lyckas, ty publiken hurrar ett rasande bifall, då denne munk demaskeras, pryglas och bindes. Vidare: Beklagansvärda konstnär! Arma Almlöf, som inför den svenska publiken skall gifva konstvärde åt sin roll. Han spelar ju en katholik! och detta är nog, för att icke erkänna hans utförande! Förgäfves försökte jag animera publ ken att genom ett välförtjent bifall erkänna det mästerliga af Almlöfs spel; publiken förstod ej att göra skilnad mellan konstnärn och hans roll. Men för att återkomma till sjelfva dramat. Den äldste estetikern, Aristoteles, fordrade för dramat: enhet till tid, rum och handling: ett strängt iakttagande af denna regel ledde till ensidighet i det grekiska dramat; men alla nationers dramatiska mästare hafva bevisat, att det verkliga, det genom inre halt sig sjelf uppehållande dramat behöfver ringa vexling i afseende på rum, en kort tiderymd och alltid handlingens enhet; jag påminner eder t. ex. om Shakspeares Hamlet, Molieres Tartuffe, Göthe: