Aftonbladet – 16 januari 1850, sida 2

Egmont och Oehblenschlägers Correggio. Endast en dramatiker ulan talang, herr kammarjunkare, endast en författare t riktig vånda kommer fram för publiken med 12 tablåer för att hålla den vid godt lynne genom vexlande dekorationer; utan all fråga väl och riktigt beräknadt för en publik, som redan applåderar den tomma dekorationen! ! — Men det artistiska dramat, herr kammarjunkare, måste vara ett organiskt helt, i hvilket de särskilda akterna och händelserna icke få sammanhopas episodiskt på slump eller efter författarens godtycke, utan fastmer i enlighet med en inre nödvändighet, en begriplig nödvändighet; men i Agda hade ni lika väl kuniat utesluta scenerna i Posses borg och i bondstugan, äfvensom tillägga 10 andra dylika. Det artistiska dramat, herr kammarjunkare, fordrar i första akten föga handling, mycken karaktersutveckling; i första akten skole vi se tankar utbildas till beslut och sedermera beslut till handlingar; de krafter som motarbeta dessa beslut, åstadkomma intrigen, och denna spänningen; men Ni, herr kammarjunkare, vänder upp och ned på dramat! Den första akten visar oss ett återseende, ett igenkännande; publiken tillfredsställes, såsom eljest vid ett dramas slut; derefter försvagas allt mer och mer handlingen och med den naturligtvis publikens intresse, och endast någon theater-coup eller en dekoration kan då och då pigga upp den. Bland alla brister i edert drama, herr kammarjunkare, är bristen på motivering för händelserna icke den minsta. Biskopen besluter t. ex. att rädda de älskande och bannlyser dem; sedan de flytt, fängslats, blifvit förda till honom och icke vilja gå in på att frivilligt skiljas, släpper ban dem efter förkunnad bannlysning, för att vid nästa tillfälle åter låta fängsla dem! Beträffande vidare rimligheten och sanningen i edra karaktersteckningar, så hör på: Biskop Brask, som i 3:dje akten anar, att en tid orde komma, som i många fall förmildrar katholicismens föråldrade rigorism, kan dock, oaktadt sin bättre öfvertygelse, i 35:te akten icke af konungen förmås att vika en hårsmån från sin kyrkas sjelftagna rättigheter! Agda och Olof äro under tre hela akter öfvertygade, att de endast förenade kunna blifva lyckliga; men i 4:de akten öfvertygas Agda af biskopen, att Olof kunde blifva lycklig om hon skiljde sig ifrån honom och återvände till klostret, så alt han kunde göra sin carriere,. Dylika karaktersinkonseqvenser äro, om icke just sannolika, dock möjliga; men följande orimlighet skulle jag önska få förklarad af Er, herr kammarjunkare: Vi hafva lyckligt kommit till 5:te akten af Agda. Som sagdt, känna de älskande under 3 akter nödvändigheten att äga hvarandra, omöjligheten att skiljas, deras hjertan äro så innerligt förenade, att den enes lösslitande från den andra är otänkbart; vi återfinna dem i 3:te akten hopplösa, ensamme i en skog, förklädde till bondfolk; hon lägger sig uttröttad att sofva, men somnar icke, under det att han i plötsligen kommer på den vilda iden, att hon kunde blifva lycklig om han toge lifvet af sig! — hon rycker svärdet ifrån honom, förebrår honom hans galenskap, men fattas sjelf till den grad af hans vansinne, att äfven hon i sin tur kommer på den tron, att han kunde blifva lycklig, om hon gjorde af med sig; — nu rycker han svärdet från henne och begge blifva vid lif! — Detta, skulle man tro, måtte väl göra utomordentligt intryck; men det föreföll publiken nära nog komiskt! Nu kommer till slutet Gustaf I för att såsom en Deus ex machina sluta de älskandes lidande på ett föga uppbyggligt sätt. Ni sjelf, herr kammarjunkare, förviflande att vinna publikens bifall genom sjelfva intrigens lösning, lägger slugt nog, såsom en salfvelse, i konungens mun en smickrande slutfras till svenska folket, såsom fordom Camillus lade sitt svärd i Gallernas vågskål. — Ridån faller — vanmäktigt. — Edert medel har slagit an. — Eder på spektaklet talrikt representerade publik ropar på författaren; den öfriga publiken hvisslar åt honom. — Ridån går åter upp för 45:e gången och man får se — herr Dahlqvist och fru Strandberg! — Allmänt bifall. Bure edert drama något enda spår af talang eller Isnille, Kunde det blott hålla sig uppe genom tankens, lyrikens, eller den lyckligt kombinerade handlingens makt; undertecknad skulle då, herr kammarjunkare, med mildrande ögon betrakta alla fel loch erkänna styckets förtjenster; men borttag det nationella elementet — hvad återstår? Vill ni veta det, så fråga en publik, som har sinne för konsten, en publik, som man kan anse såsom sådan; — den skall svara Eder. Och nu till slut en återblick på det sällsamma sätt, hvarpå vi båda gjort, förnyat och slutat vår bekantskap. Ni såg mig från scenen, i första radens loge 1, be Ityga mitt lifiga bifall öfver den 4:sta akten af Eder Agda; efter den första akten gick jag in på teaTtern, hvarest ni gick emot mig; — Comment vous l va, mr Meyer? — Tres bien, — svarade jag helt förvånad, ty jag hade icke den äran att känna Eder. I— Ai-je peut-8tre Ihonneur detre de votre connaissance? — Oui, monsieur, javais Phonneur de vous parler dans la soire des artistes dans VFannee Ipass! — Ah, cest ga! Oui, je me rapelle! I Nu tillstod jag helt öppet för Eder att jag tyckte ganska mycket-om inledningen till Edert drama och önskade blott en deremot svarande utveckling; denna uteblef. . Ni hade under pjesens förlopp sett mig gifva tydligt ogillande tecken, och då jag efter pjesens slut ville göra er uppmärksam på de många felen i densamma, svarade ni mig häftigt: Det angår herrn alls inte! Nu har jag lättat mitt hjerta, herr kammarjunTkare, och tröstar Eder med Ovidii: : I Ut desint vires, tamen est laudanda voluntas. , Ph. I. Meyer. Stockholm den 42 Januari 1850. ) II P.S. Hvad pjesens utförande beträffar, så var den i allmänhet tillfredsställande; priset bärvid förtjente herr Almlöf såsom biskop Brask. Rec. fä-Ister isynnerhet allmänhetens uppmärksamhet på det för hans roll så passande lugnet samt värdigheten i föredraget, på hans förträffliga mimik och lifliga spel li 3:dje och ö:te akterna; det bästa momentet i hans -Ispel är dock i den redan omnämnda dialogen mellan konungen och biskopen, då ban mot sin vilja fattar stolen för att sätta sig. Dock kunne vi icke heller underlåta att fästa denne verklige konstnärs uppmärksamhet på följande fel i språkuttrycket. KR TTT ,