Aftonbladet – 16 januari 1850, sida 1

7 HÄ VÄ ILowter vunnit, -skulle vår berättelse snar slutat. Hans passion för spel tilltog emellertid och kände snart inga gränser. Först förlorade han allt hvad han hade i kassan, derefter deponerade penningar; då han -slutligen var inskränkt till rörelsens grundkapitaler, såg han sigtvungen att använda hvarje dags betydliga inkasseringar. Nu började han åter hafva ledsamt. Det var icke på en fashionabel klubb, icke en gång i ett privilegieradt spelhus, som Petter Lowter hvarje afton tömde sin kassa. Han hade valt en simpel krog, der ingen kunde känna igen honom. Hans passion var också i sjelfva verket en hemlighet för alla, till och med för hans maka. Han tillbragte hela natten och äfven en del af. dagen utomhus, men då han spelade, trodde man att han arbetade. Mrs Lowter hade bestämd visshet om att han var i sitt arbetsrum. Hon såg honom! Vi skola längre fram förklara detta uttryck, som måhända synes läsaren något besynnerligt. Bankiren hade endast en förtrogen: en gammal tjenare, vid namn Toby, af naturen pratsam, men tyst som muren hvad hans herres angelägenheter beträffade, som gynnade hans hemlighetsfulla exkursioner. Utom honom ansågo alla bankiren för ett under af ihärdig flit. I Londons atmosfer herrskar en malacia af sjelfmord, som är förfärligt smittsam. Då Pet-! ter Lowter om morgonen gick hem, måste han passera Themsen. En gång lutade han sig öf-l. ver bröstvärnet och betraktade floden med välbehag. Det var kallt och bankiren började Ii rysa, han fortsatte sin väg, men sedan dess) tänkte han aldrig på Themsen, utan att erfaf va en vällustig darrning, lik den gurmanden känner, då han ser en strasburger lever-1 pastej framför sig. Allt för flegmatisk attlv unna på samma gång hysa tvenne passioner, illslöt han sitt bjerta för spelets demoner ochh