Aftonbladet – 16 januari 1850, sida 1

Me s Ingen dimma, mumlåde han, som om han blifvit bedragen i sin förhoppning. Han steg upp, i det alla hans rörelser utvisade en systematisk långsamhet, tog på sig nattrocken och sysselsatte sig med sin toilett. Sedan den var gjord, framtog han ett par pistoler, laddade hvar och en med två kulor och ringde derpå efter sin frukost. Efter att ha ätit rätt försvarligt och druckit ännu mer, sköt han stolen från bordet och utsträckte händerna efter pistolerna. Hans anlete uttryckte fullkomlig likgiltighet, och kinderna voro öfvergjutna af en svag rodnad, som om de skulle tjena en målare till modell. Petter Lowter laddade helt lugnt pistolerna, tog en i hvardera handen, vände solen ryggen och satte mynningarne mot pannan. -I samma ögonblick han skulle trycka af, tycktes något falla konom in. Den slyngeln Dick glömmer alltid tandpe:arne,, mumlade han förargad. Dick!) En ovanligt smal groom, som troligen vägde något mindre än ett får, stack in hufvudet senom dörren. Petter Lowter bad honom dra ör fan i våld och genast skaffa in en bundt andpetare. Under det groomen utförde den ednare delen af befallningen, kastade hans werre sig åter ned i ländstolen och blickade akt framför sig. Föremålet för hans betrakelser var fullt af melankolisk filosofi. Han nåste för sig sjelf erkänna, att de fyra kuorna i pistolerna ganska väl kunnat göra tandetarne obehöfliga, och att detta fördröjande f en så allvarsam och beröm: ärd handling cke var en gentleman värdigt. Icke destonindre väntade han, ty för en Engelsman förorar sjelfmordet tre fjerdedelar af sitt behag lå barometern står på vackert väder. oc De som trodde, att hr Peter Lowter var en lägting till den nåmnkunnige bankiren i LonPn, bedrogo sig; ty han var just dem ifråga-!