Aftonbladet – 15 januari 1850, sida 2

på sin plats, ett rof för de villrådigaste tankar, förrän dörren hastigt öppnades och grefvinnan sjelf med flätta steg och den innerligaste glädje målad på sitt ansigte, inträdde. Albrekt sprang upp med alla tecken till en djup öfverraskning och tryckte nästan krampaktigt den hand, grefvinnan räckte honom, till sina läppar. f Har du hört, Albrekt, ropade hon emot honom, hvilken glädje jag erfarit och hvilket kärt främmande som öfverraskat mig? Jag har förbjudit betjeningen att säga dig det, ty jag ville sjelf vara den första, som gick ått underrätta dig om, att min syster mårkisinnan de Villaflour med sin dotter och herr de Village helt sent i går anlände ifrån Paris.n I sanning, jag visste, stammade Albrekt nästan förlägen öfver den nya tillökningen i de främmandes antal, dock får jag tillstå att jag vid förbiridten såg en större resvagn på stallgården, som lät mig förmoda att någon främmande kommit till slottet. Ah jag är alldeles förtjust, min vän; du måste genast följa mig till din okända faster och kusin. Concordia längtar af hjertat att se dig. Du kan ej tro huru oförändrad jag återfunnit henne, och Åntonia, min lilla neyö, är alldeles förtjusande. Ack, min tant, sade Albrekt nedslagen, under det att en smärtsam suck frampressades öfver hans läppar, kan ni förlåta att jag nu: just i dettalögonblick känner mig nästan ur stånd att kunna se dessa dyra anförvandter. il Grefvinnan syntes häpen vid dessa Albrekts ord. Nu först tycktes hon märka hans bleka och nedslagna utseende, och frågade med det lifligaste delta gande hvad som felades honom: Du lider, Albrekt; det bar säkert händt dig någonting, förstörelsen i dina anletsdrag gifver mig anledning till den förmodan att någon olycka drabbat dig. Ja, min tant, sade Albrekt, under det han förde handen till pannan; det har verkligen bändt mig någonting, men det är en egen oförklarlig och osannolik tilldragelse, som ni knappt kan sätta tro till, och likväl är den så sann som att jag nu står här inför edra ögon. Jeg vet att jag ej nu kan bedja eder att låna mig er uppmärksamhet, om det ock blott vore för en kort stund. Jag inser att ni för ögonblicket hvarken kan hafva sinne eller tålamod att höra mig. ehuru Ivcklig denna stund skulle