Aftonbladet – 15 januari 1850, sida 2

m——————— göra mig; ty jog har mycket som ligger mig på bjertat att säga er. Tala Albrekt, sade grefvinnar allvarsamt, jeg känner inga tillgifvenhetsprof å din sida, som mer glädja mig än förtroende och sann uppriktighet. Det är också det enda jag önskar af dig, för att ej rent ut säga att jag fordrar det. Jag har aldrig undanhållit er mitt förtroende, och vill derföre ej heller nu bafva en dylik förseelse på mitt samvete, ehuru jag har en för mig ganska förödmjukande bekännvelse att göra er. Jag Hör dig, sade grefvinnan med ett antaget lugn, som hon var långt ifrån attjega, ty stunden var inne då hon skulle erfara Om hennes plan var lyckad eller ej. arr då Hvad ni är god som vill höra mig. Tvifvelsutan ser ni huru mycket verkligt behof jag har af edert deltagande och er närvaro. Jag behöfver i denna stund både förlåtelse och tröst, ty det är som son jag hädanelter kommer att luta mitt bufvud och sjuka hjerta mot ert bröst, Verkligen, Albrekt, utropade grefvinnan med en glädje, som hon kände sig för sv2g attundertrycka. Du har då ändtligen ibsett det dåraktiga af din hittills visade böjelse för mig. Du är då nu min son, min alltid älskade son ? Ja, min mor, min dyrkade mor, med blygsel måste jag erkänna min mångåriga: förvillelse och bedja eder om tillgift för alla de ömhetsbetygelser, hvarmed jag som älskare plågat er; som son kunna de ej smärta er. Min nya kärlek skall kapbärda i edra ögon synas lika , dåraktig, men då ni blifvit underrättad om allt hyad jsg på detta slott hört och sett, hoppas jag att af eder få en mild dom, ty ni är och förblifver den enda menskliga varelse, för hvilken jag ämnar tillstå, att jag älskar och brinner för en död bild, ett blott måladt porträtt.n Tala icke mera, min älskade Albrekt, ropade grefvinnan med af fröjd Strålande Ögon, jag vet allt. Turen är nu hos mig att bedja dig om tillgift för ett bedrägeri, det enda jag tillåtit mig emot dig, men som du tvingat mig att tillgripa., Huru min tant, ni vet allt ? Ja, Albrekt, jag vet allt hvad som händt dig här på Orlincourt och innehållet af den berättelse du nu känner så stort behof att afgifva, är mig förut bekant. Arma barn, du har fallit i em listig snara;