Aftonbladet – 15 januari 1850, sida 1

tande ljuden -från slottstornet och vid dess först: slag befriades jag ifrån min kappa och stod i ögon. blicket på min post. Båten flög med ilande fart til stranden och då jag såg riddaren hoppa i land oc närma sig intill mig blef jag så förskräckt, att jag kände buru all bloden strömmade från mina kinde till mitt hjerta. Med möda kunde jag gå honom min riddare, till mötes, ty han stannade liksom för. lamad vid min åsyn, då jag kastade slöjan tillbaka Jag för min del, älskade tant, skulle gerna hafyv: velat fly, men tanken på er och det löfte jag gifvi att med mod utföra min roll höll mig qvar, och hi de Village, som jeg visste i detta ögonblick hoppa des allt af mig, gjorde mig behjertad på ett förun dransvärdt sätt, så att jag egde styrka att med moc gå honom till mötes. Om förlåtelse, mina damer, nu är det min tur sade herr de Village med en gravitetisk åtbörd oc! höjde sig litet uppåt, under det hans fingrar instinkt messigt fördes till det fina bröstkråset, för att lite upphjelpa dess nedpackade veck. Som författar till detta romantiska skådespel är det väl skäl at jag får beskrifva glanspunkten, som onekligen vai den, då riddaren och grafbruden möttes på den moss beväxta klippan. Jag är i sanning icke nog egoi stisk att hafva åsett detta sköna uppträde. N-j mina damer; om jag i detta ögonblick kunnat saml; omkring mig hela det skådespelslystna Paris, så had jag tvifvelsuten gjort det, ty något herrligare kund man ej se. Föreställ er, min grefvinna, en himme djupblå och ren, utan minsta fläck eller strimma och på denna smäktande, etheriska duk den klar månen, natthimmelns mystiska juvelsmycke, som j denna natt hade fördubblat sina strålar, för att kasts glansen af sitt milda ljus med en hänförande prak öfver vår stilla jord. Man kan i sanning ej tänks sig något mera imponerande än att se slottet Orlincourt en månskensnatt, Och midt i denna för. trollning uppträdde för mitt öga tvenne varelser hvilka i sanning mera ökade än borttogo förbländ. ningen. De voro sköna som englar, men bleka som vålnader, och det djupaste allvar låg i högtidlighe utbredt öfver de smärta, ungdomliga gestalterna. Er rörelse af lätt rysning, men tillika blandad af helig inspiration, gepombäfvade den höga riddargestalten, då den hemligbetsfulla bruden närmade sig honom, och ovilkorligt nedsjunkande för hennes fötter frå