Aftonbladet – 15 januari 1850, sida 1

doktor de Village för sin egen del. Mig fann man för godt att-helt behändigt undangömma bakom en stor madonnabild i kapellet, hvarest jag blott Tick iskåda det, vackra paret vid dess framskridande till altaret. Hvad sjelfva mötet angår, så är jag lika nyfiken derpå som du. Antonia ijlade dock så brådt rån sin riddares sida och i mina armar att jag med skäl frutade att han skulle märka hennes flykt. Jag Irog henne som aftalt var med mig ut genom en iten sidodörr, hvarefter vi på en omväg skyndade nit, det är allt hvad jag vet. Men ringen, ringen, glömde du den; Antonia ? ropade grefvinnan. Nej, goda tant, sade flickan blyg och löste sig sakta ur grefvinnans armar. . pHan sitter verkligen här på mitt fioger, och hon drog med en lätt suck den dyrbara klenoden af sin hand. Tant är väl så zod och gömmer den? tillade hon rodnande. Det aktar jag mig väl för! sade grefvinnan leende; eller hur, herr de Village? Skola vi tro, att Albrekt återfordrar den af sin kusin ? Förr skola vi tro att den gamle Wolfs grafbrud på allvar träder i dagen, sade doktorn med en viss mystisk min och sig på den unga fröken. Men jag vet ej om det går an, sade markisin nan de Villsflore med något allvar. Ringen var, om jag fattat rätt, ingen frivillig gåfva.x Söta Concordia utropade grefvinnan hastigt; paör icke något allvar af denna lapprissak. Hela uppträdet är ju ett skämt. Behåll du ringen, Antonia lilla, som en belöning från mig för den svåra roll du i natt spelat för din goda tants skull. Men säg mig nu alltsammans, ända ifrån början till slut. Ja, söta tant, sade Antonia lifligt; då jag nu var iförd denna prydliga bruddrägt, gingo vi ned i lamburen, hvarest vi försedde oss med hvar sin kappa, i hvilka vi noga insvepte oss; I förstugan väntade oss de Village och i hans sällskap fortsattes tåget i det herrligaste månsken till kapellet, hvarifrån jag fördes af doktorn till en liten löfdunge, der vi afvaktade tornurets tolfslag. Emellan :de gröna buskarne sågo vi redan den lilla båten, med sitt hvita segel, som kryssade utanför holmen på det blåa djupet. Jeg blef alt litet rädd, litet hemsk till sirmes under denna väntan; men då intalade herr de Village mig mod och lät mig repetera de ord jag hade att säga. Andtligen hördes de dofva, kläm