Aftonbladet – 12 januari 1850, sida 2

mm nn mot systern blef öfverallt bekant och hon, med afsky betraktad, .måste för sin frid och säkerhet förböorga sig i ett kloster, djupt undangömd i en vild, enslig trakt af Spanien, dit hon ej hade skäl att förmoda ryktet om hennes brott skulle hinna. Riddar Arthur återkom väl till sitt slott, men bela hans ålders frid var borta och han vistades än här än der på sina befästade borgar, tills man förde hans stoft till sidan af den begråtna dotterns här i grafkapellet. Så, grefve Albrekt, är sagan, och den är sann, sade den gamle Wolf; och sannt är äfven, att den olyckliga, unga Antonia ej finner ro uti sin graf, ty vid hvarje nytändning ser man hentie skynda uti sin hvita bruddrägt från kapellet till den grå klippan, hvarest hon en stund, stilla likt en bild, står och betraktar det af bleka månstrålar glänsande hafvet. Sedan rycker hon. slöjan från sin panna och försvinner med ett sakta men smärtfullt klagoljud bland de grönskande träden och buskarne, som omgifva kapellet. Men detta sednare är väl dock ej möjligt, gamle Woll! utropade markisen och. sprang med spänd ifver upp från sin plats i soffhörnet. Har du eller någon annan .sett denna nattliga syn? Bevare mig Gud och den heliga jungfrun! sade den åldrige vaktmästaren och höjde axlarne betydligt uppåt. Grafbrudens natt är helig för hela trakten häromkring och ingen mensklig varelse är djerf nog att våga störa henne då hon träder upp ur sin graf för att på klippan kasta längtande blickar efter sin brudgum. Hela provinsen känner denna tid så väl; den inträffar hvarje fredagsnatt i första qvarteret af nYymänen.p Men, min kära gubbe, inföll markisen med ett leende, som han ej fullt kunde undertrycka inför sin allvarsamme Sägoberättare; Hur kan du så noga säga mig den hvita brudens gång från kapellettill klippan och hennes hastiga försvinnande sedan slöjan är bortryckt? Någon måste väl ärdå hafva sett henne, någon hafva hört det smärtsa.nma klagoljud, som du så trovärdigt omtalar. Ja Herre Gud, visst har man sett herne, sade gubben med en tydlig rysning och tox et par steg tillbaka. Straxt efter den olyckliga h: 2 Iman benne ofta och merändels bönde d Ison, som varseblef benne, någon större cil olycka, ty man visste ej då som nu de bestämda ti