Aftonbladet – 12 januari 1850, sida 2

den arma Antonia från systerns döfvande sömndryck. Lätt sprang Kon upp från sin bädd och såg sig med bestörtning omkring i den månbelysta kammaren, Derpå skyndade hvn ut och snårt blefvo både hon och alla slottets inrånare öfvertygade om ett bedrägeri, det förskräckligaste någon saga kunde framvisa, och alla förstummades af fasa och bestörtning. Antonia ilade med dödens blekhet på sin panna till kapellet. Hon kunde, hon ville icke tro, att hennes syster hade begått ett sådant brott, ett sådant svek, men hon fann kyrkan tom och blott månen spridde sitt mielankoliskt dallrande sken på de festliga rosenkransarnie, utan att någon mensklig varelse varseblefs. Fattad af en förfärlig ångest störtade hon ut ur kapellet och nästan flög upp på en liten klippa med fri utsigt åt hafvet. Der varseblef hon det bortilande fartyget, som redan seglat så långt bort från stranden, att inga rop kunde nå och ingen båt upphinna det. Vid denna syn uppgaf den arma flickan ett genomträngande rop, ryckte slöjan från sin panna och nedsjönk sedan, djupt afsvimmad, på den mossbeväxta klippan. . Man bar henne varsamt åter till slottet och lyckades äfven att återföra henne till sansningen, men den olyckliga förmådde -ej mera något. Hennes hjefta var brustet och tre dagar derefter var hon död, till den bittraste sorg för hela trakten. Riddaren Albrekts qval och förtviflan var ej mindre, då han efter tre dsgar upptäckte det svarta, nedriga bedrägeri Constantia användt för att skilja sin syster ifrån honom. Hans hat och afsky för henne egde inga gränser; han återvände genast til Orlincourt, men fann vid sin ankomst dit blott ett stoft af allt hvad han älskat på jorden. Han qvardröjde öfver hennes begrafning och sedan han förvårat henne i det tysta grafkoret, ilade han bort til Palästina, för att söka en nu efterlängtad graf, och han fann den snart i striden mot de otrogne; er muselmans goda svärd fann vägen till hans trofast: a och han föll, höljd af sår, en värdig bjelte Od. 7 Riddar Arthur tillfrisknade så småningom, mer Constantia fick aldrig mer komma: för hans ögon Hon svärmads omkring i många länder, vann oci förkastade hjertan, till dess slutligen hennes iilbragt