Aftonbladet – 12 januari 1850, sida 2

itt ankar och Albrekt, åtföljd af ett litet antal väpnare och riddare, landsteg och inträdde i kapellet. Festligt prydd med blommor och kransar stod ten lilla helgedomen och med manlig rörelse berädde riddaren den tröskel, inom hvilken hans varmaste önskningar skulle gå i fullbordan. ; Med en djup bugning och nedslagna ögon räckte en tärna riddaren en liten biljett, hvilken han genåst emottog, bröt förseglingen och läste: Älskade! Albrekt! Förlåt din Antonia, som uti sin sällhets fröjd öfver din lyckliga återkomst från de aflägsna landen än ytterligare gjort ett löfte till den heliga jungfrun att ännu tre dagar: efter vår före ing bära den hvita slöjan och dertill gjort ett tysthetslöfte att ej tala förrän efter dessa tre dagars förlopp. Afven besvär jag dig att genast efter den heliga vizselceremonien föra mig ombord på ditt fartyg. Orsaken skall jag efter desså tre dagar, då min tungas band lossnat förtro dig. Förlåt din Antonia, för hernes kärleks skull, dessa nyalöften, som kanske misshaga dig, men hvilka för hennes hjerta voro ett verkligt behof, beder din brud, om nägra ögonblick din lyckliga maka. . Antontar. Ett hastigt moln for öfver riddarens panna vid gånomläsandet af detta bref, och han vek det långsamt tillsammans med en åtbörd, som visade hans föga belåtenhet med dess innehåll. Den lilla tärnan stod ännu bredvid honom öch väntade på hans svar. Med en känsla af ovilja, men kännande sig föranlåten att foga sig efter saken, sådan den var, böjde han sig ned till flickan och hviskade i hennes öra: Säg din fröken att jag är nöjd och att allt skall ske efter hennes önskan. Tärnan försvann hastigt ur kapellet och inom några ögonblick stod den bestöjade bruden vid Albrekts sida. Pater Marino sammanvigde nu den falska, troläst Constantia med riddaren. Det var hon, som skrifvit denna grymma Biljett och som, dold i slöjans djupa veck samt gynnad af den skumma aftonen, ansågs för den rätta bruden, och den djupt bedragne, olycklige Albrekt förde glad i sin okunnighet makan ombord på sitt fartyg. En sakta vind drog ifrån land och förde skeppet. Kvars ankar man på riddarens befallning genast lyf: tat, allt längre bort. Månen stod herrlig och klar på den mörkblå himlarymden och försilfrade all med sina ljufva strålar. Då uppvaknade plötslig