Aftonbladet – 12 januari 1850, sida 1

Antonias gifmilda händer, var det likesom en ry fröjd hade lifvat hennes sinne och bevirgat alla hennes steg. Hon visste nu att hennes älskade lefde, och att tiden för hans återkommande ej var så aflägsen. Sjelfva Constantia tycktes mera lugn, men det var ett farligt lugn, ett sådant lugnsom hafvet framvisar korrt före en ryslig storms annalkande. Slottets bigtfader syntes hafva mycken del i denna hastiga omvändelse, hvilken förundrade många, ty patern var en slug, illistig munk, föga tåld af slottets invånare. Han förstod dock ganska klokt att inför slottsherrns ögon insvepa sig i en helighetsmantel så tät att intet menskligt öga förmådde genomtränga dess fint sammanväfda trådar, och denne skenhelige munk var just en sådan man Constantia behöfde. Med hans sluga tillbjelp uppgjorde bon en plan, grym och onaturlig både för en qvinnas hjerta och en qvinnas stolthet, men Constantia var ej den, som gjorde sig några skrupler i synnerhet vid detta tillfälle, då fråga var om att få sin häftigaste ör.skan tillfredsställd. Tiden för de båda korsfararnes återkomst var su inne och man gjorde för deras emottagande stora tillrustningar på slottet, men man blef plötsligt afbruten i dessa då ett ilbud ankom till Olincourt, som medförde den ledsamma underrättelsen att riddar Arthur på vägen nedsjuknat af en illa läkt blessur och i följd deraf ej på flera månader yar i stånd att fortsätta hemresån, ja i värsta fall kanske aldrig. Hans ifriga önsken var derföre att Albrekt och Antonia skulle sammanvigas på Orlincourt och sedan genast återvända till riddaren, som nu befann sig på Albrekts fäderneborg i Provence. Antonia bleknade af förskräckelse vid denna sorgliga underrättelse, cch oaktadt fadrens sjukdom snarare påskyndade än fördröjde hennes återseende af den trolofvade, kunde hon dock ej qväfva eller fördölja det djupa och smärtsamma intryck, som riddarens sjukdom förorsakade henne, och den unga flickan tyckte att likasom ett svart flor blifvit kastadt öfver alla hennes friska glädjerosor. Ett bud skulle längre fram afsändas för att gifva säker underrättelse om dagen för riddarens ankomst, ty han ville återse henne först i det lilla kapellet der hon klädd till brud-skulle vara honcm till mötes, emedan bans grannlagenhet förbjöd bonom att med sitt följe af flera unga riddare draga in uti borgen fadrens frånva:o. Han bad derföre