Aftonbladet – 12 januari 1850, sida 1

kapellet lät Constantia tillställa ett stort lysande agtparti, hvaruti både herrar och damer skulle del.aga. . Hon älskade af alla tidsfördrif mest detta nöje, och det vår hennes högsta triumf att i hela slansen af sin skönhet och präktiga utstyrsel tåga ff i spetsen för den glada jägarskaran. Aldrig hade non synts mera präktig och strålande än denna morsonstund. Behagligt tyglande sin snöhvita gångare, väckte hon häpnad och beundran hos alla åskådare. Riddar Albrekt, den ende för hvilken hon med hela njertats brinnande begär ville lysa, förblef dock rörlig för alla hennes behag. Han hade funnit sitt ifs hlomma, och då han under jagtens mångfaldiga omvexlipgar på en gång fann sig i en stilla skogsråkt ridande vid sidan af riddar Arthur, drog han j i betänkande att öppna sitt hjerta för den stolte lottsherrn och i de varmaste uttryck anhålla om len unga Antonias hand. Riddar Arthurs förvåning fver detta frieri till hans yngsta dotter gick så långt Itt han stannade den stolta springaren och med en nine, som innehöll ett tydligt tvifvel om han hört ätt; men då han slutligen af riddaren blef öfverygad, steg han af hästen och böd Albrekt göra detamma, och som skogen här öppnade sig till en fri plats, beväxt med ymnigt gräs, lössläpptes hästarne och de båda riddarne kastade sig under en stor ek och öfverenskommo på det förtroligaste med hvarndra. Båda funno sig smickrade af den blifvande lägtskapen. Riddar Arthur förundrade sig blott, utt, då valet stod fritt, Albrekt föredrog den yngta. Riddar Albrekt, som först påföljande våren imnat draga ut med de samlade härarna, beslöt att edan denna sommar tåga af. Ett år ville han strida ör korsets sak, och om den heliga jungfrun under lenna tid bevarade hans lif, skulle han återvända ch förena sig med sitt hjertas utkorade. Riddar Arthur, som tyckte förlustelserna på slottet blifva nformiga, längtade äfven efter omvexling, och var lerföre benägen att med det första draga af. Då det öfriga jagtsällskapet återfann de på en tund saknade riddarne, märkte Constantia tydligt tt något föregått dem emellan, och hennes bjerta lappade hårdt af en aning, som uppfyllde henne ned den lifligaste glädje. Vid återkomsten från det lada jagtpartiet förde riddar Artbur redan samma fton Albrekt in uti Ahtonias fridsamma kammare,