Aftonbladet – 11 januari 1850, sida 2

Nr — — — ? ?A C 66 uppstod dock i riddarns bröst ett fast beslut att lära känna denna flicka, som med ett öfvermenskligt intresse drog hans varma själ intill sig. Hans musikaliska talang kom honom här till hjelp. Han) lät anskaffa sig en harpa, och det var genom sång och spel han -hoppades kunna närma sig Antonia och åtminstone någon gång få samspråka med henne. Han hade ju ännu ej hört ljudet af hennes stämma och han tyckte sig längta efter detta: ljud, som en vandrare i den heta öknen längtar efter en sval källas sorlande. Han lät således bära en harpa upp i den stora präktiga riddaresalen, och snart hördes de herrligaste och skönaste toner ljuda derifrån. En skara af nyfikna herrar och högborna jungfrur samlade sig snart kring den underbare sångaren. Kärlekens blick är skarp och snart märkte riddaren en skymt af Antonias lätta gestalt långt bort i fördjupningen af ett fönster, och berusad som han var af dens närvaro, som han framförallt annat efterlängtade, strömmade tonerna i det ljufvaste svärmeri från hans harpa, och han sjöng och spelade så som han aldrig förr hade sjungit och-spelat. Djupare än de eldigaste ord inträngde hans toner i de närvarandes hjertan, men besynnerligt nog, just som han började en sång, för att i ord och toner inlägga sin egen själs vaknande känslor, just som de vemodsfullaste ljud klingade från harpa och läppar, drog Antonia sig skyggt och hastigt tillbaka, och det var för henne ensam som han så sjöng. Det stormade, det sved i hans bröst, men han sjöng ändå, utan att betänka, att han i andra hjertan än der han sjelf önskade det, sände pilar af eld, som härjande och vilda grepo hans hjertas milda rosor midt uti deras leende vår, bröto dem skonlöst och gäåfvo dem till pris åt död och förvissning. ; En dag, då riddaren ej sett den unga Antonia, fattades hans hjerta af ett grymt qval. Han tyckte sig ej längre kunna qvardröja på Orlincourt och att resa utan att en enda gång få tala med den milda flickan föreföll honom oerhördt, ja rent af omöjligt. Slottet blef honom för trångt, han miste ut. Obekant med stället och dess omgifningar förde honom hans irrande steg, utan att han sjeif visste det, till grafkapellet på den lilla holmen. Dörren till den tysta helgedomen stod till hälften öppen och mekaniskt steg han in i de dödes stilla fristad. Aftonsolen spridde sitt rika guld på de mest