Aftonbladet – 11 januari 1850, sida 2

kan och slog såsom en blixt ned öfver riddaren öch hela hans hus, i det den ädla slottsfrun efter några lagars sjukdom hastigt åfled. Riddarens sorg och örtviflan öfversteg alla gränsor, äfven den stolta Constantias hjerta blödde och den stackars Antonia visste sig nu mera ingen vän på jorden, hvarföre ock hennes sorg: blef den djupaste och varaktigaste. Hon drog sig-efter denna olycka alldeles undanii sina rum, hvilket fadren väl ogerna såg, men Constantia af flere skäl gillade, ty en dunkel aning hade uppstigit i bennes inre att hon en deg i den yngre systern skulle få en farlig medtäflerska till sina triumfer. Då det svarta året, eller sorgeåret var förlidet, börjades åter ett gladare lif, och småningom glömtes den förlust som drabbat slottets innevånare. Den nittonåriga Constantia blef nu i Slottsfruns ställe och gästerna funno sig ej föranlåtne till missnöje med detta byte. Den fattiga pilgrimen som kom att söka en allmosa var väl den ende, som haft skäl till klagan, men som den milda Antonia tagit dessa arma varelser på sin del, så blefvo äfven de rikeligen undfägnade och icke sällan hände det att hon sjelfi egen person gjorde sig underrättad om deras olyckor och bittra öden. Lik nattviolen som endast om aftonen sprider sitt hemliga doft, spridde hon också det tysta sina rika välgerningar, och då man i ublande sånger prisade Constantias skönhet i de oräktiga gyllene salarne, så hviskades i den fattiga hyddan Antonias namn, åtföljdt af varma välsignelser och tysta böner. : Tiden förflöt, och icke långt efter borgfruns bortsång fattades verlden af en helig stridsyra, och allt hvad mod och kämpakrafter hade samlades i talrika hopar, för att draga ut i fejd mot de otrogna och strida under korsets heliga fanor. Vid denna allmänna rörelse och detta gemensamma fåltrop som genomfor tiden, väcktes åter i Arthurs hjeltesinne den gamla stridslusten, och han beslöt att åtfölja de bortdragande skarorna. Albrekt af Provence, en ung ridderlig kämpe, vidtberömd kring landet för flere utmärkta bedrifter, och isyonerhet beprisad för sin konstfärdighet på harpa och sina sköna sånger, hvaruti han hittills öfverträffat alla kända harpolekare, stod som anförare i spetsen för en mäktig här, samlad i Frankrikes södra provinser, och det var med denne unge hjelte