Aftonbladet – 11 januari 1850, sida 1

Det dofva tornuret slog nio. just som Albrekt passerade den långa nu nästan nedmörknade korridoren, som ledde till bans rum, och dit inkommen be fallde han genast sin betjent sända den gamle Woll till honom. -Det hade i början först fallit honom in att afhöra sagan i den fria naturen, men för mycket obekant med trakten, trodde han sig ej så hastigt kunna finna en tjenlig plats, som så fullkomligt som han önskade harmonierade red bans romantiska lynne. Väderleken hade ock på ett par timmar förändrat sig. Månan, som nu skulle synas i sin fulla bögtidlighet, var gömd af svarta moln och flere stora droppar från den mörka massan tillkännagåfvo ett snart annalkande regn. En djup skymning kastade sina fantastiska skuggor öfver alla föremålen i den unge markisens rum och de började verkeligen antaga åtskilliga besynnerliga former, då den gamle vaktmästaren inträdde? Eu I harrde es Herre Gud, sitter mankisen här i djupa mörkret,, sade gubben med osäker röst, befaller ni ej att en St får tändas ? Åh ja, sade Albrekt och drog mekaniskt på klocksträngen. Han tänkte att mörkret uti sig sjelf just ej innebar något sublimt. Lampan tändes derföre och vid dess bleka halfdager skulle nu den gamles berättelse börja. i; Markisen nedsjönk beqvämt fördjupad i en af de stora soffornas elastiska och mjuka hörn och anviste den gamle Wolf plats på en stol framför sig. Och nu då man väl var i ordning, gjordes början med Nn lång effektfull paus. Ni får förlåta, nådig berre,:sede ändtligen gubven och strök med ena handen de hvita lockarne rån sin höga panna, om mitt språk i denna beättelse antager enfaldens enkla form, men jag har j lärt något bättre. Jeg vill försöka att återgifva Tr sagan så som jag hört den i min ungdom, från nin moders fromma läppar, som ofta vid brasan föräljde mig den, och från hvilken tid jag bibehållit len i klart minne. Slottet Orlincourt; denna höga majestätiska borg, nom hvars fasta murar vi ru hefinna oss, egdes vid örjan af min berättelse af en riddare, som på sin id ansågs för den lyckligaste och vänsällaste herre. .yckan mättes den tiden förnämligast efter tappereten och styrkan, och modet egde mesta anseendet de stolta riddartiderna. Arthur af Orlincourt var