Aftonbladet – 10 januari 1850, sida 1

I VM MMMM Mmmm MMMM Tarinad och instängd af det kolossala slottet, och på den fjerde af det i mindre skala tilltagna staketet. . Albrekt hade gjort sig åtskilliga hemska och dystra föreställningar om slottets läge, men att det såg så ut, hade han aldrig tänkt sig. Han fann nu att en glad och liflig själ aldrig kan tänka sig något rätt dystert och mörkt, ty alla en sådan menniskas föreställningar mötas alltid på en ljus grund. Det mörka och hemska måste derföre genom de yttre sinnena tränga sig in på själen, på det att hon på detta sätt må kunna rätt uppfatta det. Albrekt bäfvade dock ej för dessa ofantliga gulbruna murar, hvilka likasom främmande för den närvarande verlden, höjde sig öfver dess små besvär lik en forntida kämpe öfver nutidens hjeltar, med ett ord slottet blickade likasom med ömkan och stolthet ned på den verld, som rörde sig vid dess fot. Då vagnen stadnade skyndade flere personer fram för att öppha vagnsdörrarnpa. Albrekt hoppade lätt ur och hjelpte grefvinnan under det han flere gånger upprepade: Huru skönt, huru storartadt! Jag är hänförd af beundran och förtjusning. Grefvinnan gaf honom blott en vänlig böjning på hufvudet till svar på hans entusiasm. Hon tycktes nu blott fästa sin uppmärksamhet på de menniskor, som närmat sig vagnen, och helsade dem med den vänligaste godhet. Bästa Marcelline, sade grefvinnan i den hjertligaste ton till en gammal vördig matrona, . som i sin nystärkta hvita mössa såg ut som en helgedag. Vi hafva nu helsat på hvarandra, säg mig hvar jag nu skall göra utaf mig. Harni något rum i beredskap för mig, som ej är så fullt af allvar, som solen kan se in utioch der jag litet kan få förnöja mig af lif och ljus Åh ja, nådig grefvinna! sade matronan med It och fryntligt leende. ,Här ha ju varil ifrån sjelfva Paris, som alldeles vände i rummen, och jag önskar nu ndring som skett, vore fru. jes, för allt hvad bråk och 1 srefvinnan till n bestyr här varit.