Aftonbladet – 10 januari 1850, sida 1

—— — Sr ganska svårt att insomna med så många oroliga tankar. i ta j Dagen derpå hade hon dock vunnit mera lugn. Herr de Village hade :ett längre hemligt samtal med henne, och äfven detta tycktes ingifva henne mera mod. Förberedelserna till resan företogos nu med allvar. Flere handtverkare sändes för alt reparera det mest förfallna i slottet. Den första September rullade grefvinnan Orlincourts stora rymliga.resvagn genom hufvudstadens gator, och styrde:sin kosa till det sasorika Normandie. Raskt gick det nu: framåt längs Scinens sköna stränder. Grefvinnan kände sig ovanligt uppfriskad, och Albrekt hade aldrig förr erfarit en sådan förnöjelse. Dagar: na voro lugna och sköna. Små korta dagsresor togos på det att Albrekt skulle. få tid att noga bese de sköna naturscener, som :i.;denna provins så ofta uppenbara sig. Man hade beräknat att först på tredje dagen kommaöfram till slottet. : rn! Orlincourt låg på Normandies nordligaste höjd och gränsade till provinsen Picardie. Väsen började de sista milen blifva mer backig och ojemn. Man paserade förbi (lera stora klippblock, och skogen tilltog allt mer i allvar och pgenomtränglighet. Grefvinnan såg beklämd ut, men Albrekt kände sig alltmera upprymd, ju närmare man nalkades till målet. Trakten blef nu vildare och slutligen trängde sig det stora ikdonet med möda fram på den smala vägen, OM i tusentals krökningar slingrade sig enellan de verkligt fasaväckande klyfiorna och ljupa afgrunderna. I ett nu tycktes landskai et vidga sig; en bred alld af sekelsgamla ekar ramträdde för den unge markisens blickar, ch visade att menniskohänder sökt ordna en ät linie i detta förvildade kaos. Siottstornen af Orlincourt syntes nu och Alorekt fann att grefvinnan ej haft så örätt snde yttrande, då hon side attde med en förfärande remskhet höjde sig öfver den dystra barrskosen. Vagnen rullade med ett eget dån fram. inder de vördnadsvörda ekarna, som lika resiga jättar från en förgången tid, höjde sina 4 .