kycklingar, och började med detta en förtviflad strid. En stor turk, som flera gånger försökte att springa ombord på hertigens skepp, fick sin bane af stekspettet, som rändes honom i halsen. Slutligen blef segren på hertigens sida, och då han lyckligen anlände till Jerusalem, slog han der till Johanniterriddare dem af sina hjeltar, som mest utmärkt sig i drabbningen. Christian Malteson Wiffert omtalas såsom en ganska tapper herre. Han eröfrade i slaget vid Falkenberg, med egen hand från de svenske en fana, som till vedermäle af denna hjeltebragd upphängdes öfver hans graf i Feldballe kyrka i Danmark, der nu äfven följande grafskrift läses: Lef så, att du kan lefva; tänk så, att du kan döl Om erkebiskopen Anders Suneson, som blef med spetälska belagd och derunder vistades på Ifvö, sedan han lemnaåt erkebiskopsdömet till sin frände Absalon (Axel Hvide), förmäles, att han derstädes skall hafva fört en så gudelig lefnad, att han blifvit såsom helig ansedd; varandes en hel bok skrifven om denne erkebiskops mirakler. Af desamma anför Hvidfeld följande till läsarens uppbyggelse, men men utan att vilja gå i borgen för sannfärdigheten. När erkebiskopens betjenter vid en julhögtid fått frihet att roa sig, men vinet började tryta, skickade prelaten en dräng att hemta vatten från närmaste källa; men då han frambar vattnet, fanns det vara förvandladt i vin. Afven andra gången, som drängen skickades till källan, skedde samma under. När han tredje gången sändes åstad, förbjöds han af erkebiskopen att smaka på drycken under vägen; men då detta förbud ej åtlyddes, hade han vid återkomsten ej annat än vatten att frambära, emedan erkebiskopen på sådant sätt bestraffade hans otro och ringa tillit till sin husbondes undergörande kraft. Anders Suneson bevisade äfven sin stora lärdom genom författande af flera böcker, såsom ett hexametriskt carmen, innehållande förklaring på synnerliga stycken i den himmelska lärdomen; och en annan på vers om de 7 sakramenterna, samt en latinsk öfversättning af skånska lagen, som sedan finnes utgifven af Hvidfeld. Om den originelle Malte Ramel, Hans Ramels son finner man rätt roliga anteckningar. Malte Ramels lefnad var eljest nog blandad med den gammaldags enfaldigheten i seder, som hos den fordna skånska adeln gick nära till besynnerlighet. Han hade den vanan, att ofta tala för sig sjelf på hålfbruten danska, och att ständigt mumla: Malte Ramel 4; Malte Ramel 2, Malte Ramel 3, Malte Ramel 4, hvilka sista tal han många gånger upp repade. När han läst sitt penningehvalf, stod han alltid och kände på dörren tills han räknat till 12, med mera dylikt, som torde härrört från vanan att öfverse sina räkenskaper, hvilka dock före grefvinnans tid voro föga vidlyftiga, emedan fogdarne merendels höllo karfstockar, hvilka bilades med dryga summor af plåtar och hvita penningar. När de sedermera kommo med grefvinnans sedlar på gjorda anticipationer, sade grefven sig hafva varit mycket bättre belåten med sådana fogdar, som hvarken kunde räkna aller skrifva, emedan desse aldrig infunnit sig med papperslappar. Han såg gerna sin betjening må väl, och missunnade ej sina fogdar en skälig vinning. Då grefvinnan en gång öfvertalt honom att fördrifva en fogde på Sireköpinge, och denne, vid underrättelsen härom, stormodigt svarade grefven, att han nog egde så många hundra daler, att han kunde köpa sig ett hemman, sade hr Malte till samma fogde: Nåväl, far då hem igen, och sköt både mitt och ditt. Han föreställde sedan grefvinnan, att det vore aldra bäst behålla den som redan stulit sig rik, och gjorde följande sinnrika tillägg: atl den svultna lusen gnager värre än den mättan. När han en annan gång beslog en fogde, att hafva utstulit ut räkningen en hel veckas tröske, yttrade han: det var för mycket: du skall layja så, att vi ha lite hvar. Hans godhet gick stundom ända till flathet. ,En gång då fogden på Sireköpinge som fann sig generad af husbondens ankomst, sade att der ej fanns hö till herrens spannhästar, reste hr Malte, oaktadt kusken sade att der fanns mer än tillräckligt hö, i mörkret derifrån, utan att säga annat till fogden, än: du må skämma dig, att ej unna mina hästar så mycket hö, som de äta en natt. . Du må skämma dig! var det hårdaste han någonsin sade. Då en skogstjuf vid Maltesholm nedhuggit en ung bok, som herrn kallade sin egen, och derföre såsom en missgerningsman framfördes, slapp han med, att höra: du må skämma dig! Du måtte keldre tagit det största träd på hela skogenn. Uti sin andakt var han ifrig, och läste alltid högt, samt med lif och värma. Fader vår paraphraserade han mångfaldigt, och syndabekännelsen begynte han alltid således: Jag, jag Malte Ramel, fattig syndig, syndig menniska,. Uti sina böner upprepade han alltid sitt namn på lika sätt; hvaraf hände, att öfverste Barnekow, som på ett främmande ställe låg i rummet bredvid Ramel och hörde honom ropa: Herre Jesus, hjelp Malte Ramel! trodde någon ville mörda honom, och hastade med dragen värja till Ramels undsättning; men fann honom ysselsatt med att bedja. Han läste på samma sätt till bords, hvaråt hans unga svägerska, fröken Anna Christina Liewen, någon gång råkade att skratta, hvilket gubben ej kunde förlåta henne, och troddes detta vara förnämsta orsaken, hvarföre han aldrig ville bifalla till hennes af grefvinnan förordade giftermål med deras son Hans. Då grefvinnan förordade detta, sade han helt kallsinnigt: Nej min sann ! hvilket var hans sätt att bedyra något, om Hans skall ha Anna Stina. Deremot såg han med mycket nöje sin sons äktenskap med fröken Amalia Lewenhaupt, hvilken han ilskade som eget barn, och sjelf, i faders ställe förle i brudstolen. När grefvinnan föreställde honom, ut han till en så högtidlig akt borde hafva en grann slädning, och åtminstone för den dagen borde bortägga sin gamla grå råck, svarade han väl: nej, nin sann! men det oaktadt lät han hemligen ät ig förfärdiga en ny sammetsklädning, hvari han på röllopsdagen inställde sig hos grefvinnan, med förrågan, om han anu var god nog, att följa fram —LAk——— ——