Markisen är redan här, ers nåd, sade kammartjenaren. ; Bed honom då förnöja sig med litet musik, under det han väntar. Albrekt, som stod i rummet bredvid, hade sjelf hört hennes önskan och skyndade nu att uppfylla den. Som han var en skicklig pianist, flöto tonerna än Jjufva och smekande, än vilda och stormande under hans konstnärsmässiga fingrar. Temligen länge fick han qvardröja vid instrumentet, men ändtligen förrådde reglarnas frånskjutande att dörrarna skulle öppnas. Tonerna tystnade, och glad och lycklig flög han emot den kommande tanten. Han studsade dock något tillbaka vid åsynen af hennes allvarsamma drägt och utseende. Grefvinnan var alldeles -svartklädd, och den hvita camelian hon funnit vid sin fot, var fästad vid hennes skärp, och den enda prydnad hon bar. I ena handen höll hön en fint arbetad rotkorg, hvaruti flere blanka nycklar lågo jemte den fina näsduken, i den andra höll hon tvenne bruina bref. os Du förvånas öfver mig, Albrekt,; sade grefvinnan sedan hon emottagit hans helsning, men det är ej så alldeles utan orsak, som du ser mig i denna! svarta drägt. Jag har nyss fått tvenne bref med posten. Det ena af en ganska glad beskaffenhet, ty det ger mig hopp att snart återse en älskad syster; men det andra är motsatsen. ij Det har väl ingen olycka händt er, min älskade tant, utropade Aibrekt med tydlig oro i det han bjöd grefvinnan sin arm för att ledsaga henne ut i förmaket. Jag vet ej om jag bör säga olyckan, sade grefvinnan under det hon lät sig föras af brorsonen till en beqväm emma, som i detta praktrum var hennes käraste plats. Men sorglig och af en bekymmersam beskaffenhet, isynnerhet i ekonomiskt afseende. Ser du detta bref ifrån Normandie, från vårt gamla stamgods; det notificerar mig att slottets åldrige intendent blifvit död. Detta gör mig i flera fall bekymmer, ty jag vet ej hvilken. jag kan få,