Aftonbladet – 8 januari 1850, sida 2

genom de Skånska städerna. Detta är åtminstone en tanke som rätt ofta låter sig höra, och måhända kan den tid icke vara så långt aflägse, då detta icke blott stadnar vid ett resonnemang. — I Landskrona Korrespondenten låses: Malmö Snällpost berättar, att en sjöassuranceförening, likväl endast för Malmös egen handelsflotta, kommit till stånd derstädes. Ansvarigheten tog sin början nyårsdagen och kom mer till en början att räcka under 3:ne på följande år. — Vi beklaga att föreningen icke utsträckt sin verksamhet så långt att äfven Skånes öfriga städer kunnat i Malmö assurera sina fartyg och laster, emedan i thy fall stora summor skulle ha blifvit i landet, hvilka nu ohjelpeligen gå förlorade, isynnerhet som man förmodar att assurancepremierna icke kunna blifva högre i Malmö än i Köpenhåmn. REVY AF TIDNINGARNE. Tiden för i lördags gråter några varma tårar på lagmansrätternas graf och håller ett litet äreminne öfver dem, i anledning af den förändring som med detta nyår tager sin början vid vademåls fuliföljande från häradsrätterna. Tiden framlägger personalierna, d. v. s. lagmansrätternas upphof och historia samt hopplockar, jemte citation af de serskilda riksdagarnas beslut om dessa domstolars afskaffande och de underliga öden som dessa beslut hade att än icke kunna bli färdiga till föredragning hos regeringen under riksdagen, än åter bli afslagna, äfven åtskilliga inkast som blifvit framlagda emot den nu skedda förändringen. Det enda ibland dessa som åtminstone har sken af verkligt skäl, är det åberopade faktum att vid lagmansrätterna icke mer än ett af 33 mål skall blifvit uppskjutet, hvilket skulle bevisa, att dessa domstolar lemnade tillfälle att med mindre kostnad för de rättsökande få saker i andra instansen afgjorda på närmare håll och med mindre kostnad än att behöfva gå till hofrätt. Men detta inkast förlorar sin betydolse om man besinnar att de flesta målen hos lagmansrätterna blifvit dit fullföljda af de vid häradsrätterna tappande endast för att vinna tid och undvika doms fullgöran: e, och förlusten af det uppehåll i rättvisan som derigenom inträffat har varit långt större än de ökade olägenheter som nu för en och annan kunna uppstå af hofrättens begagnande såsom andra instans. Tiden för i lördags innehöll äfven en liten insänd jeremiad öfver hr Ignells föreläsningar. Hr Ignell förklaras der för en dilettant, och sådana duga icke. Men, säger Tiden,om följderna af en sådan dilettantism äro i hvad ämne som helst betänkliga, så blifva de det i ännu högre grad, då frågan är om de religiösa dogmerna, om grundvalen för menniskans tro och högsta förboppningar. Här kan det väl lyckas neologen att kasta omkring sig tviflets brandfackla, att uppskaka sinnet och rubba den öfvertygelse, som gör den kristligt troende lugn och Wycklig, men att i dess ställe giva någon ersällning för hvad man förlorat, det låter sig icke verkställas genom det slags populariserande, som utmärker hr Ignells litteprära ståndpunkt.n Detta språk är intet nytt; det har varit kyrkomyndighetens i alla tider, och utgör egentligen hörnstenen för den katolska kyrkan och den påfviska makten. Men -det är klart att detsamma kan gälla för all dogm, d. v. s. all befallning af andra om hvad man skall tro. Det är efter den af Tizen uppställda grundsats, lika orätt eller brottsligt af den kristna missionären i Indien att söka öfvertyga Hinduerne om det krassa och förvända i Juggernauths dyrkan och att vilja omvända dem till kristendomen, som at sträcka den vetenskapliga forskningen till kristendomens egna hufvudläror; ja! allt som kan gå ut på att afslöja villfarelser, blir då fördömligt, emedan någras tro alltid derigenom kan skakas. Det bör likväl tilläggas att Tiden efteråt förklarar, det ban icke skulle haft så mycket emot Ignells föreläsningar om hr I. hade upp trädt såsom en försvarare af prelatväldet eller statskyrkan,. — Tiden hemställer slutligen i förutnämnde nummer till publiken, att låta bli att prenumerera på Fenrisulfven; denhar väl ännu ej sett bemälde ulf, men spår intet godt af dess namn. Det må väl, säger Tiden, vara ursäktligt, om man hos honom förutsätter en hungrig ulfs oblyga angrepp och fula grin. — — Vi tro att Tiden kan trösta sig och att Fenrisulfven åtminstone ej är så utsvulten, att Tidens ladugård numera står i fara för dess roflystnad, sedan den på sin tid bekanta magra grisen ej mer finnes till. ae —