Aftonbladet – 8 januari 1850, sida 1

pA VV Louise nästan ängsligt, du förskräcker mig, Therese. Ej passar detta samtal för denna afton.n Jag tror du har. rätts, sade Therese och fläktade med näsduken några slag öfver sin panna, vär du uppbjuden denna dans?) Jag tror — jag minnes ej sade Louise med tydlig rodnad och nu afbröts samtalet af musikens ljud: Den person, som till så. hög grad fästat de båda damernas uppmärksamhet, var den redan omnämnde markisen af Monteneau. Han var den: sista ättlingen af denna urgamla och lysande familj, och förenade i sin person alla de utmärkta dygder, hvilka flera århundraden varit en prydnad för denna ädla ätts frejdade medlemmar. Den ofantliga förmögenhet, till hvilken han var egare, gjorde att Kan med en nästan kunglig prakt kunde uppträda 4: verldens mest praktälskande hufvudstad. Markisens boning, kläder och möbler utmärkte sig för ;den smakfullaste elegans. Antalet af hans betjening,, hans hästar och ekipager, den frikostighet, hvarmed ban strödde guld omkring sig, gjorde honom bemärkt framför alla af landets ädlingar. Lägger man nu härtill hans intagande sätt att vara, hans på en gång obesvärade hållning, samt den verkliga skönhet som utmärkte hans anletsdrag; i sanning man då undrar på, att de förnämsta af adelns döttrar kände sina hjertan klappa litet oroligare, då Albrekt af Monteneau nalkades dem på de illställda festerna, hvilka inom hufvudstadens högre kretsar så ofta förekommo. Hög och skön. stod han under den klara kristallkrenan ; en mörkgrön sametsdrägt , broderad med suld och silfver, och de blixtrande stenarne rån hans bälte och värjfäste, hvad voro de lock emot det själfulla uttrycket i hans mörka gon? ; Vid den nu uppspelta dansen närmade sig! narkisen danssalongen för att bjuda en damli in hand, och han tycktes verkligen blifva öfrerraskad af all: den herrlighet, som nu uppenvarade sig för hans ögon. Likt de öfriga ka-l valjererna fästade han sin uppmärksamhet vidl le tvenne i salongen promenerande damerna. e Tan skyndade att bjuda en af dem sin hand.r 3ehaget hos fröken M. rörde honom mer än! könheten hos fröken O. och ovilkorligt vändelc an sig med sin bön till den förra: Med in-!r