i Jag al IUI VIDSUU all INKSEN UPPpiySt GOomarc SkKaäll Åpå grund af den framställda invändningen, kunn: lunderkänna det af mig åberopade qvitto, och jag ä lika öfvertygad, att detta i förening med hvad jag : det föregående upplyst om dess anledningar och tillkomst, skall finnas innefatta full bevisning för käro. målets ogillande; men då det redan blifvit så utar allt fog å kärande sidan insinueradt, att jag skulle hafva något intresse i rättegångens utdragande på tiden, erbjuder jag mig frivilligt, att med liflig ed bekräfta, icke allenast att min svärmoder i lifstiden sjelf skrifvit och underskrifvit omtvistade qvitto, utan äfven att detta skett frivilligt, utan hot, tvång eller öfvertalande, samt så vidt jag kunde märka, å hennes sida såväl som å min, med full öfvertygelse om dess billighet och rättvisa. Efter uppläsande häraf anmärkte kärande ombudet, att den erbjudna edgången vore icke nog vidsträckt, hvarpå jag tillade: att jag icke hade så lättsinnigt begrepp om edgång, att jug tillät mig några tysta förbehåll, och förklarade i följd deraf, att jag tog på min ed allt hvad jag anfört om qvittensets anledning, tillkomst och mening, samt öfverlemnade åt domstolen att redigera edsformuläret, så vidsträckt den i öfverensstämmelse dermed kunde finna behöfligt. Er. Sam. Boström. 2:0 Anförande till Kongl. Maj:ts och Rikets Svea Hofrätts protokoll den 12 Maj 1847: Uti vädjade saken emellan mine svågrar hr kaptenen och riddaren Gustaf Erik Skö!debrand m. fl. å ena samt mig å andra sidan, angående skuldfordran, har jag vid granskning af Tingsrättens protokoll funnit de till mig extraderade exemplar deraf behäftade dels med flera felaktiga och vanställande uppfattningar af hvad som muntligen yttrades, dels med lika beskaffade fel uti afskrifningen af ingifna skrifter. Att söka rätta de förra skulle leda till en alltför stor vidlyftighet och vara utan väsendtligt inflytande på saken, hvarföre jag icke vill falla Kongl. hofrätten besvärlig dermed; och i afseende på de sednare inskränker jag mig att härjemte öfverlemna mitt exemplar af arfsföreningen i hufvudskrift, för rättelse af de fel, som uti dess afskrifvande må förefinnas, såsom varande de hufvudsakligaste. I lagmansrättens dom. förekommer såsom första domskäl, att arfsföreningen innehåller, det den omtvistade lösningssumman, 416,666 rdr 52 sk. banko, skulle i min svärmoders lifstid få innestå, men efter hennes död komma att, jemte annan hennes egendom, användas på sätt hon derom förordnade, eller, i saknad af sådant förordnande, emellan hennes barn efter lag fördelas. Af detta innehåll lärerdock icke, såsom lagmansrätten synes hafva antagit, den slutföljd kunna dragas, att min svärmoder varit förhindrad att i sin lifstid med mitt begifvande uppbära och qvittera, eller, på sätt som skett, annorledes disponera samma lösningssumma, heldst hon var myndig och sjelf förvärfvat fordringsrätten dertill. Berörde antagande i förening med den omständighet, att jag äfven efter den 3 April 4844 och till min svärmoders död till henne utbetalt den utfästade lifstidsräntan, har lagmansrätten vidare ansett utgöra fullt bevis derom, det qvitto, som min svärmoder nämnde dag meddelat å mitt exemplar af arfsföreningen, endast innefattar ett erkännande af henne, att allt hvad intill sistnämnde tidpunkt bordt till henne erläggas verkligen blifvit betaldt. Såsom jag redan anmärkt innefattar likväl förra delen af denna bevisning ett uppenbart misstag, och andra delen eller omständigheten utgör på sin höjd en liknelse, men alldeles icke laga bevis för den hufvudsakliga slutföljd, lagmansrätten så ytterst godtyckligt derifrån hemtat. Lagmansrättens dom sakpar således till en förvånande grad stöd af skäl cch lag. ; Mitt nu till Kongl. hofrätten ingifna exemplar af arfsföreningen, hvilken utgör det fordringsbevis, hvarpå mina vederparter grunda sina anspråk, är försedt med fordringsegarens påskrift, att det är till fullo betaldt. Väl hafva vederparterna bestridt denna påskrift, såsom obestyrkt; men då de icke gittat andraga någon omständighet, som kan göra påskriftens äkthet i någon mån ens tvifvelaktig, då det vid jemförelse visar sig påtagligt, att den är af min svärmoder egenhändigt skrifven och underskrifven, hvilket dessutom hlifvit af ett vittne vitsordadt, då den är med hennes vanliga insegel bekräftad, och då bvarken efter lag eller bruk fordras, att ett qvitto skall vara bevittnadt för att vara gällande, så lärer detta qvitto icke kunna frånkännas laga vitsord. Ett motsatt domslut skulle åtminstone vara lika oerhördt, som för allmänna säkerheten och förtroendet man och man emellan förstörende. Hade jeg i rättegången inskränkt mig att emot krafvet helt enkelt åberopa detta qvitto, så tror jag, att ingen domstol kunnat undgå ogilla käromålet. Att jag i stället öppet framlagt anledningen till samma qvitto och huru vid dets meddelande tillgick lärer väl icke inför en upplyst domstol förminska min rätt eller göra min sak sämre. Om nu, såsom jag hoppas, Kongl. hofrätten, lika med tingsrätten, finner detta qvitto icke kunna frånkännas egenskapen af laga bevis, så måste det tillröra mina vederparter och icke mig att bevisa, det amma qvitto bar en mera iaskränkt betydelse än vartill dess allmänna ordalydelse ger anledning, eler att det, såsom de förmena, endast afser det årigaunderhållet. I stället för laga bevis för denna deras mening, iafva mina vederparter framställt en mängd, mer sb mindre långt sökta, dels på misstag, dels på, åtninstone för dem sjelfve, om icke för deras ombud, reterligen oristiga uppgifter, stödda förmenanden, vilka alla äro af den beskaffenhet, att de icke inneära någon positiv bovisning, eller utesluta verkligeten af de förhållanden, jag uppgifvit om qvittenets anledningar, tillkomst och betydelse, och hvilka f mig hos tingsrätten uppgifaa förhållanden kär beropas. i: Antagandet att det omtvistade qvitters-t skulel: fse endast det årliga underhållet har utom ordaförtåndet äfven det emot sig, att det endast är gifvet! n gång, så generelt som möjligt, och står på sjelfva ! ordringsbeviset, då deremot qvittencerra å under-S ållet afgåfvos för hvarje inbetalning särskildt ochl: å särskilda papper, samt efter ett formulär, hvarned min svärmoder, i följd af sin kända försigtiget i affärer, försett sig af sin fordne rådgifvare och f hvilka. särskilda qvittencer jag här upplysningsvis? ifogar ett, af den 48 Mars 4841, som min kärals värmoder egenhändigt :skrifvit och underskrifvit. fter den 5 April 4844 uppbar min svärmoder sjelf! ndast ett halft års lifräntebelopp och för de sistalt m månaderne utbetaltes till henne månadtligeni 50: rdr bko. ; dessa månadtliga inbetalningar, ;m lemnades till hennes betjening, tog jag icke nåot qvitto, men i halfårsafbetalningen hösten 4844, vilken hon icke emottog förrän kort före sin afresa ån Östanå den 48 Oktober, dels i kontant, dels i 1 assignation, erhöll jag hennes särskilda qvitto, vilket jemväl bifogas, såsom vittnande om en minre öfvad redaktionsförmåga och att formuläret då era icke följdes. Att jag lemnat min svärmoder detta underhåll äfn-efter den 3 April 4842 och således i den delen ke begagnat mig af qvittencet i hela dess vidd, är ont; men bevisar i sjelfva verket ingenting förn ina vederparters sak, ty, likasom jag, utan någond 6 co RR