Aftonbladet – 4 januari 1850, sida 1

SMÅSAKER. ) AF N. XI. PROSELYTEN. Han betraktade henne med ett leende full af lycka och kärlek. Men, sade han derpå i en vemodig ton, du öfverhalkar tyst de små pinande förödmjukelser, som ligga förvarade i armodet — dem undgår ingen. . Jo! jag försäkrar dig, att jag undgår dem totalt, svarade hon muntert och i en trovärdig ton. Jag vet ej om det är ett fel eller en dygd. Är det det sednare, så är den helt och hållet omedveten, och jag har således ingen förtjenst deraf. Det ligger i min natur en högst lycklig filosofi i detta fall. Jag har aldrig kunnat fatta dessa så kalladelförödmjukelser, för hvilka menniskorna i allmänhet ära så ömtåliga: kanske är det det derföre att jag ägt så mycket af hvad menniskorna vanliger finna afundsvärdt, som jag lärt så litet skatta det. Denna blygsel för en dålig klädning, en urmodig hatt eller ett tarfligt rum har alltid förefallit mig så ytterst lumpen, så barnslig att.jag riktigt förvånats deröfver. Jag vet ej ura det vore möjligt att skämmas för sådant, och en anmärkning derofn, tyst eller hög, skulle i sanning ej kunna såra mig. Jag vet ej huru, men det är liksom dessa småsaker låge så långt utom min varelse, att de ej angå mig, fastän de omgilva mig ständigt. pDen här bomullstygsrockenr, tillade hon med en blick på sin tarfliga klädsel, tycker jag mig verkligen ej Vara så införlifvad med, att jag behöfver anse dess chikaner för mina. En högst egen och Ovanlig filosofi det der, smålog majoren med en fundersam min der ) Se Ar Ma och 2,