Aftonbladet – 3 januari 1850, sida 3

I vackert, rörande sek äkta konstitutionellt i dessa ord, läfven om den, som närmare känner ställningar och förhållanden, stundonr ej kan billiga hvarken dem leller den barnsligt fromma, menlösa tro, på hvilken de såsom reflexion grunda sig. Vi erkänna upprigtigt, att vi mången gång varit frestade att lemna dem af allmogen, med hvilka vi samtalat, i denna deras från förfädren ärfda tro, dels i följd af vår I grundsats att alltid hysa aktning för andras öfvertyIgelse, när den kan bjuda skäl för sig; dels ock emedan i detta allmogens sätt att uttrycka sin tillIgifvenhet för statens öfverhufvud låg ett genljud, ett I minne från fordna dagar, då äfven vi trodde benämningen Konung vara ett inbegrepp af allt stort, sannt, rättvist, ädelt och godt. Att vi icke vid dylika tillfällen kunnat följa vår känsla, utan måst hålla oss vid den stränga, obevekliga wverkligheten, har ej varit vårt fel. Hvarföre hafva icke våra Konungar gjort folkets tro, folkets förhoppningar, folkets förtröstan till — sanning? Var svenska folket otacksamt mot Gustaf IIT, förtjusarekonungen, såsom en af våra vältalare kallat denne regent? Var det väl folket, som stiftade Anjalaförbundet? Var det väl en folkets man, som på honom aflossade det mördande skottet? — Var väl folket otacksamt mot Carl August, pöbelprinsen, såsom han af de höge Herrarne benämndes? Var det icke klagan, gråt och jemmer i nästan hvarje hus, när budskapet om hans alltför tidiga, ännu i en ogenomtränglig, mystisk slöja svepta död ankom? Kräfde icke tillochmed raseriet öfver hans afdagatagande (såsom folket trodde) ett blodigt försoningsoffer i riksmarskalken grefve Fersens person, och tåras icke ännu bland folket -månget öga, när hans namn nämnes? — Månne väl detta är bevis på otacksamhet? Eller månne icke tvertom? Och Carl Johan sedan! Var väl svenska folket verkligen så otacksamt emot honom, som man velat låta påskina? Oaktadt det icke återerhöll en enda tum af Finlands jord, ej en gång Ålandsöarne, och oaktadt hela svenska Pommern samt Guadeloupe skiljdes från riket, så, om man samvetsgrannt och redligt gör upp kontraräkningen meilan Carl Johan och svenska folket, blir det i sanning icke detta sednare, som vid bokslutet kan komma att debiteras för bristande tacksamhet. Lika litet kunna vi finna, att svenska folket brustit i uppfyllandet af sina tacksamhetsförbindelser mot vår nu regerande konung, för så vidt hans tänkesätt och åsigter kunna bedömas af hans regeringshandlingar. Sällan eller aldrig har väl någon konung uppstigit på thronen under så gynnande auspicier från folkets sida, som Oscar den förste. Redan från sin första ynglingeålder hade han åtnjutit folkets kärlek och utgjort föremålet för dess förhoppningar. Ju befängdare och grundlagsvidrigare det tillgick under Carl XIV Johans sednaste regeringsår, desto mera ökades förhoppningarne på hans son och efterträdare, desto närmare slöt kärnan af nationen sig till honom, och med desto större väntan motsåg man den dag, då han på det ramlade gamla systemets ruiner skulle uppföra ett nytt, tids-, förnuftsoch rättsenligt. Ille faciet, han skall göra det, var den allmänna tanken från den ena gränsen af riket till den andra. Sjelfva det valspråk, som den nye konungen den 8:de Mars 1844 lät anbringa omkring sin vapensköld, var egnadt att ytterligare stegra de förhoppningar, man fästat vid hans personlighet, hans goda hjerta och de bland furstar ovanliga insigter och kunskaper, som man visste honom ega. Den oppositionsstorm, som brusat omkring Carl XIV:s thron och förbittrat hans sista lefnadsdagar, lade sig plötsligt, när konung Oscar fattade den ärfda spiran, för att förverkliga det heliga löfte, hans valspråk innebar. Det lugn, som nu inträdde, afbröts endast af jubelrop, höjde af just det folk, som man vill stämpla såsom otacksamt; men som i sjelfva Verket öfverser med sina konungars fel och svagheter vida mera, än hvad de sjelfva kunna ana, ja vida! mera, än hvad dess egen välfärd och lycka borde medgifva. En stor del tidningar delade denna allmänna glädje, denna förtjusningsfeber), såsom det j gamla systemets sköldhållare kallade utbrottet af densamma; och de, som icke obetingadt ville öfverlemna sig åt en fröjd, för hvars varaktighet man i det stora hela icke hade någon annan garanti, än den nye regentens personlighet och goda egenskaper, förhöllo; sig stilla, utan att gifva luft åt sina känslor, hvilka; dessa nu än voro. I början såg det äfven ut som om konungen med nit och värma ville åtaga sig fol-: kets sak, undersöka dess behof och låta dess fordringar rättvisa vederfaras. Ständerna sammankallades, representationsfrågan bragtes å bane, och konungen lät genom sin förste minister förklara, att den numera icke kunde falla.. Den förhatliga indragningsmakten försvann, frågan om den lika arfsrätten afgjordes efter folkets önskningar; en i ganska liberal anda affattad handels-, handtverksoch fabriksord-; ning utfärdades; åtskillige onera, som hämmande och menligt inverkat på bergsoch bruksrörelsen afskaffades 0. s. Vv. Med ett ord: en tendens till ett bättre visade sig i många af regeringens handlingar och folket erkände äfven så vara förhållandet, erkände det med värma och tacksamhet. Kom så 1847—48 års riksdag med sina vidunderliga s.k. kungliga propositioner, sina från regeringens sida gjorda framställningar om dels ökade och dels nya anslag. sitt. naoutealitetooyotvur, ST SKUBgrädstla och sina prohibi-, tiva åsigter. Blott en enda gång framträdde konungen och talade i frisinnad syftning, neraligen då han uppmanade konstitutionsutskottet att utarbeta ett representationsförslag, fotadt på billiga och rättvisa grunder. Huruvida detta framträdande hade sitt urSprung utifrån, eller tnifrån, vilja vi lemna derhän; )! nog af att det egde rum. Annuen gång rörde mak-t ten på sig; men denna rörelse kostade blod, med: borgerligt och oskyldigt blod, som flöt på Stockholms gator i Mars 4848. AÅnnu fortfor folket dock att vara tacksamt: krigsgärden till bispringande af våra j nödställda danska bröder beviljades utan ringaste föroehåll, och åt thronföljaren anslogs en summa aflc d 8 S 100,000 rdr.) — — — — — — — En liten påminnelse om hufvudsta