Aftonbladet – 3 januari 1850, sida 2

elser. När det då misslyckas skylla vi på oacksamhet och oförstånd; men aldrig på vår gen blindhet. Så äro menniskorna oftast egolter äfven i sina välgerningar och sitt begär tt göra godt Kanske har du rätta, sade Ernst allvarligt; men det har intet afseende på det, hvarom vi talade., Jo, det har det ganska mycketp, återtog den unga frun lifligt. Min onkel ansåg sig göra mig fullkomligt lycklig derigenom att jag sattes i tillfälle att så litet som möjligt veta af mig sjelf eller känna olägenheterna af att ha en själ. För att gilva mig ett lugn, som han ansåg för höjden af all lycka, gjorde han mig till ett slags machin, fullkomligt onyttig ej allenast för andra, utan till och med för mig sjelf. Lik ett tanklöst djur lefde jag i en ständig själsdvala, en stiltje utan tecken till ebb eller flod. Utan några djupare intressen, önskningar eller sträfvanden, utan någon gifven sysselsättning, något mål, blef mig tiden tung och tryckande. Lugnet och overksamheten förtärde mig, min själ tvinade i sin gyldene fångenskap. Ack! Så länge hjertat är ungt och själen frisk, fordra de framförallt att lefva så, att de känna sig lefva, att bafva varma intressen, ouppfyllda önskningar att efiersträfva, en egen verkningskrets — kärlekens verkningskrets. Man behöfver vara vigtig i sina egna ägon och äfven något i en annans. Genom dessa små glada omsorger, der man ständigt tänker : detta har jag gjort för hans trefnad, detta skall bans hjerta tacka mig för. Ack! i detta ligger själens lif. Då flyter tiden hastigt och lält undan, man gör inga ängsliga reflexioner öfver dess flygt, då hålles sinnet friskt och gladt och sorgen har ingen makt öfver oss. Jag sjöng ej så ofta och Med sådan lust vid mitt piano I onkels granna salong som jag nu sjunger i mitt lilla hök, under det jag vispar till pannkakor åt dig, slöt hon skrattande, i det hon med en barnslig rörelse slog armarne om sin mans hals och tryckte en kraftig kyss på hans panna. (Forts. följer-)