Aftonbladet – 2 januari 1850, sida 1

SMÅSAKER. AF N. XI. PROSELYTEN. Bland min fars vänner fanns fordom en gammal major, som stundom besökte oss och för hvilken jag i min barndom hade en förfärlig skräck. Hans koppärriga ansigte såg alltid bestört ut med sina grå, gigantiska mustascher och sitt rättuppstående hår. Det var det enda ansigte, hvari jag aldrig läste något bifall vid mina lekar och upptåg, någon vänlig blick eller något inställsamt leende. När jag blef äldre lärde jag dock att af hjertat älska och värdera denne gamle, tappre man, som då äfven alldeles glömde sin motvilja för mig, en motvilja, som mindre angick mig personligen, än mitt kön och min ålder. Majoren var nemligen mycket skygg för fruntimmer, dem han hade en ganska slät tanke om, och kände en afgjord motvilja för barn, SOM han ansåg för lifvets värsta plågoris. I hans tanka fanns det ingen hårdare lott, än att Vara gift; och äktenskapet antog han vara den egentligaste definition på fördömelsen. Det var endast hans stora vänskap för min far, som kunde komma honom att glömma det denne hade en familj, med hvilken han vid sina besök icke kunde undgå att komma i beröring. Han gjorde dock alltid vid min åsyn en min, som när man besväras af en obehaglig och vämjelig insekt, den man afskyr. Han kastade föraktliga och harmsna blickar på mig och inhöljde sig i moln af tobaksrök, för att liksom dermed skydda sig och håla sig obesmittad af den atmosfer, hvilken han ansåg mig medföra, Han tystnade tvärt i det han utstötte sista ordet med vredgad häftighet. Då jag med stoj och skratt afbröt hans sam